Tänk att man gick ut så ofta som varje helg förr, skrockar jag och kompisen dagen efter vår medelblöta utekväll. Det känns stört omöjligt. Jag har visserligen ingen lång och hård krogkarriär bakom mig men visst orkade man längre förr och det var inte riktigt det projekt det är nuförtiden. För man ska inte tro att två glada mammor bara dyker upp på stan sådär. Sådana saker kräver noggrann planering, synkroniserade scheman och veckor av velande. Det som då var spontant, bekymmerslöst och ledigt är nu allt annat.
Vanligtvis börjar planeringen ett par månader innan den stora dagen. Man nappar ett datum som ingen annan satt sig på och sen vägrar man flytta på sig, vad som än händer. I det här skedet är det också läge att börja fundera på kläder, behöver något beställas så kan det vara lång leveranstid, ska det loppisfyndas kan man inte räkna med lycka på första försöket. Sånt här måste få ta sin tid.
Någon vecka innan är det dags att börja oja sig över krogutbudet. Här är maten god, men musiken dålig, där är det mycket folk och rörelse men orkar man med ljudnivån? Där är ljuset dåligt på toaletten och något ställe har förmodligen för höga trösklar, för lågt i tak eller fel färg på gardinstängerna. Och så vidare. Vi har inte råd att välja fel.
Självaste dagen är som plockad från almanackan och det blir inget gjort. Förmodligen har de nyinköpta plaggen begravts under ett berg av iskall självinsikt och man tar på sig samma sak som förra gången, eller som i går. Förfesten är gnistrande vit och ackompanjeras av utdrag ur mammas egna barnlåtsrepertoar. Melodier som sedan går varma i huvudet kvällen i genom. Melodier inga liveband i världen kan överrösta.
På plats vid bordet är det dags att leta fel. På sig själv: Vad har jag på mig? Är det där snor? Vem har lagt en strumpa i min väska? På restaurangen: Hamnade vi i hörnet? Här var det väldigt ljust/mörkt/kallt/varmt. Det finns ingen tid för misstag, därför verkar de hända oavbrutet.
Man är så pepp. Så otroligt taggad. Och så trött. Och kanske lite vardagsförkyld. Varannan vin, varannan gäspning. Man pratar om barnen. Med varandra och med den som verkar höra på. Man knyter handen kring telefonen och aktar sig för att visa gulligaste bilden från mellis i förrgår. Tittar på den i smyg istället. Man ringer hem några gånger och skickar ett par sms emellan. Man jobbar hemma bortifrån under några timmar.
Väl hemma igen är det bara att utvärdera och börja om. Lägga upp en plan inför nästa gång. Det är säkert bara ben-väder då. Kjol eller klänning till det tro?