Under rubriken "Hjärtat som brast" publicerade tidningen VI förra året ett berörande porträtt med barnboksförfattaren och illustratören Stina Wirsén.
Hon berättar om drevet som följde efter att hon introducerat den tecknade karaktären "Lilla Hjärtat" år 2012. Det svarta ansiktet, vita munnen och flätorna som stod rakt upp väckte sådana reaktioner att Stina Wirsén tvingades dra tillbaka den tecknade figuren. Stina Wirsén blev beskylld för att både vara rasist, historielös, korkad och naiv. "Lilla Hjärtat" blev hennes fall och hon föll hårt. I intervjun nämner Stina Wirsén att hon fick en känsla av att vissa sökte konflikten. Att folk satt och väntade. Själv försvarar hon Lilla Hjärtat med att: "Bilder av mörkhyade barn i barnböcker är sällan riktigt svarta, kanske just av ängslighet. Jag ville fylla en stiliserad docka – en kolsvart figur – med nytt innehåll."
När DN häromdagen publicerade nyheten om att två av illustratören Jan Lööfs barnböcker (Ta fast Fabian och Morfar är en Sjörövare) kan stoppas för att de anses vara för stereotypa, kände jag att ängsligheten i vårt samhälle börjar anta helt oresonliga proportioner. Hans bok "Ta fast Fabian" kan vara den mest lästa barnboken hemma och hans karikatyrer av både verkliga och fiktiva kändisar är som bekant Jan Lööfs signum som illustratör. När konstnärer och författare börjar vika ned sig för drev, är det en signal om att både yttrandefrihet och den konstnärliga friheten är hotat. Det är allvarligt.
KULTURREDAKTÖR jenny.palmqvist@sn.se 0155-767 25