1979 står det på baksidan vilket var tre år efter 18-årsdagen. Att föräldrarna skulle betala fanns inte ens i fantasin, det var bara att vänta tills jag tjänade egna pengar och kunde betala.
Uppkörningen gick bra och samma eftermiddag lånade jag pojkvännens rosa Renault med svart soltak för att köra hem till mamma och visa att jag hade klarat mig. Men herregud vad nervöst det var. Att jag över huvud taget kom fram var ett under. Sitta ensam i bilen kändes läskigt, det fanns ju ingen som talade om hur jag skulle göra. Växelspaken var en konstig "krycka" som satt fast i instrumentbrädan och att växlarna låg helt tvärsom mot vanlig växel, gjorde förstås inte premiärturen enklare.
I dag finns det möjligheter att få trafikvana före bilkörkortet. Ungdomar som har tagit AM-körkort och kört på sina EU-moppar i kanske ett par år innan de tar körkort för bil, har betydligt mer trafikvana än vad jag hade första gången i bilen.
Men peppar, peppar har jag aldrig under mina 37 år i trafiken råkat ut för en olycka. Häromdagen råkade jag dock ut för en mindre incident. Själv tyckte jag inte alls att det var något som höll på att hända, men det ansåg den äldre damen som tutade ihärdigt och hytte med näven mot mig. Jag vinkade glatt tillbaka och fortsatte min färd. Fast nu efteråt så skulle jag vilja läxa upp henne, lite i alla fall.
Så här var situationen: Jag befann mig i en trevägskorsning, den arga damen kom i korsningen på min vänstra sida och gatan var INTE huvudled. Det var följaktligen hon som skulle väja för mig, inte tuta och se arg ut. Högerregel kallas det för. Skulle nästan vilja åka till samma korsning nästa vecka igen och vid samma tidpunkt, bara för att kanske stöta på den argsinta damen och tala om vem som hade rätt...
Men det får nog räcka med den här krönikan för att bli av med känslan om upprättelse.
Gör: Eldar ris och målar väggar. Planerar att: Gå en motorsågskurs. Ser fram emot: Få slut på förkylning så jag kan börja cykla.