Ett förhållande som i sämsta fall bara gäller vid dessa två tillfällen. Men ju större organisation desto viktigare är ett verkligt inkluderande ledarskap där varje medarbetares kapacitet tillvaratas!
Att bli sedd och känna delaktighet i organisationen är en väsentlig del av utbytet för varje medarbetare. Och det är nödvändigt att verksamhetens uppdrag och syfte alltid är helt klar för alla. Varför finns vi? Vilka nyttor ska vi leverera? Vad är uppdraget? Och hur ser den långsiktiga målbilden ut?
Tyvärr verkar det som att utvecklingen av stora verksamheter har gått baklänges i dessa avseenden. Verksamheternas uppdrag har blivit allt grumligare, ledarskapet är ofta otydligt och det finns ett glapp mellan medarbetarna på golvet och dem som sitter bekvämt i sina staber, nämnder och styrelser. Det är som om det finns flera skikt med skilda målbilder och uppdrag.
I de övre skikten gäller parkinsons lag: anställ fler assistenter så kan du få upp din egen lön. I de lägre skikten gäller tystnadens lag- ligg lågt och knyt näven i fickan så kanske du kan få en fast anställning.
Jag tänkte ta som ett exempel landstingsorganisationen i Sörmland. Jag såg på regional-tv häromkvällen att man saknar 200 sjuksköterskor, men den intervjuade chefen garanterade att allt skulle funka ändå i sommar och att ingen skulle behöva vara rädd för att bli sjuk under semesterperioden.
Men situationen att vara "200 personer kort" är ett katastrofläge! Det här är medarbetare som levererar – som har direkt patientkontakt. Landstingsledningens lugn baseras på inlånade sköterskor från bemanningsföretag. Vilket sades bli ungefär dubbelt så dyrt som att anställa sköterskor.
Hela bemanningsbranschen lever ju på arbetsgivarens intresse av flexibel tillgång till arbetskraft. Genom att hyra in sköterskor och läkare kan man snabbt befria sig från lönekostnader om behovet skulle minska. Men behovet kommer inte att minska – alltså finns inga goda argument för att hyra in personal.
Den bästa långsiktiga lösningen måste vara att ha nödvändig personal anställd i vården som är lojal mot arbetsgivaren tack vare intressanta arbetsuppgifter, rimlig lön och respekt.
I den nuvarande situationen verkar medarbetarna i vården som har direkt patientkontakt och levererar vård, göra sitt bästa för att leverera. Medan överbyggnaden med administratörer och politiker ser ut att leva i en isolerad värld, skild från landstingets uppdrag. Eftersom en fungerande vård är en grundsten i välfärdsbygget och eftersom vårdsektorn växer behövs alla resurser tas till vara, vilket i sin tur kräver: tydlig målbild, inkluderande ledarskap och en organisation rensad på onödig överbyggnad.
Och det är viktigt att tillvarata den kompetens som ständigt uppstår i interaktionen mellan vårdpersonal och patient. Det är hos den patientnära personalen som innovations- och utvecklingskraften finns – inte hos politiker och byråkrater, vars frånvaro inte märks av patienterna.