När Statistiska Centralbyråns rapport Förtroendevalda i kommuner och landsting 2016 publicerades i slutet av mars, fick vi lära oss att våra förtroendevalda blir allt äldre; och vidare att kvinnor, unga och utrikes födda är underrepresenterade. Representativiteten blir förövrigt svagare ju tyngre uppdragen blir.
En populär förklaring till varför just unga är så få, är att nya värderingar påstås ha fått fäste. Det heter att de nya generationerna har blivit mer auktoritetskritiska. Därför väljer de bort partierna och engagerar sig på andra arenor. För att ett par år sedan kom en dansk studie som visade att det är just såhär partierna beskriver problemet.
Jag tror inte på den förklaringen. Det finns data som gör den tolkningen tveksam. Förvaltningsforskaren Sanna Johansson har med SOM-data visat att viljan att ta på sig ett politiskt uppdrag alls inte är mindre, utan tvärtom ordentligt mycket högre bland unga (15–29 år) än bland äldre personer.
Om detta nu stämmer, hur ska underrepresentationen av unga bäst förstås? Gräver man i arkiven, hittar man en fin ledtråd i den nu 15 år gamla Kommundemokratikommitténs (2001) slutbetänkande. Här uppmärksammades att långt fler än hälften av de partimedlemmar som uppger att de är villiga att ta på sig förtroendeuppdrag aldrig någonsin ens fått frågan om vill ta på sig ett uppdrag.
Så, problemet med skevheter i representativitet handlar kanske inte alls om att de underrepresenterade grupperna i större utsträckning är ointresserade av uppdrag. Problemet handlar kanske mer om hur partiernas interna jobb med nomineringar ser ut?
Möjligen är det så enkelt som att de som är ansvariga för nomineringsarbetet – mänskligt nog – i första hand vänder sig till personer som i olika avseenden liknar dem själva, och att detta i sin tur kan förklara exempelvis den skeva åldersstrukturen bland kommunalt förtroendevalda.
Om man accepterar förklaringen, är åtminstone en arbetsuppgift klar inför 2018 års val. Det finns sannolikt ett stort antal uppdragsvilliga vars slumrande engagemang kan väckas till liv med medvetna ansträngningar i nomineringsfasen om man bara aktivt väljer att gå litet grand utanför invanda cirklar, och i större utsträckning tillfråga personer från underrepresenterade grupper.
Gissur Erlingsson
docent i statsvetenskap vid Linköpings universitet, boende i Gnesta