Lindeberg var kritisk till politikernas "fallskärmar", eller "tidsbegränsat omställningsbidrag" som det också kallas. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Politiker från vänster till höger grep pennan i mer eller mindre uppskruvade tonlägen, med mer eller mindre relevant kritik, till exempel Sandström (L), Back (V), Claesson (C) och Leivik (M).
Frågan är spännande. Få saker är så tacksamma som att offentligt plocka poäng på hel- och deltidsarvoderade politikers bekostnad. Och varför inte göra det genom att uppmärksamma vilka fantastiska villkor de har?
Exakt hur fantastiska de är kan emellertid diskuteras. Något slags omställningsbidrag är i mitt tycke rimligt. Om inte annat för att göra uppdragen något mindre oattraktiva än vad de annars ofta upplevs som. Redan som det är, står folk knappast på kö för att engagera sig i politiska partier och ta på sig tidskrävande, exponerade, utsatta, ansvarsfyllda och ofta rätt så otacksamma uppdrag.
Men, exakt hur ska villkoren se ut? SKL:s rekommendation är att en arvoderad kommun- eller landstingspolitiker – utan arbetsinsats eller avräkning mot annan inkomst – får 85 procent av sin lön under upp till tre år (beroende på hur länge vederbörande varit på sin post). Det är bra villkor, men notera att SKL:s rekommendation är en skärpning gentemot tidigare ordning. Förr kunde politiker gå i pension redan vid 50 års ålder. Utan krav på att söka nytt jobb, om de hade varit heltidspolitiker i tolv år.
Huruvida utformningen av dagens exakta villkor är rimligt eller orimligt är jag inte man att svara på. Däremot menar jag att vi bör diskutera om det är rimligt att dagens kommunallag (kap 4 12-14§) säger att fullmäktige självt beslutar om omfattning av arvoden, pensioner och andra ekonomiska förmåner.
Faran med nuvarande ordning är inte att instrumenten de facto missbrukas av politikerna. Snarare är risken att de faktiskt håller igen lite grand, undviker att justera uppåt för att slippa debatter om förtroendevaldas påstådda privilegier.
I min värld handlar det om en princip. Rätt eller fel, kan dagens ordning väcka misstro och misstankar om att de etablerade politikerna skapar villkor som gynnar dem själva. Om besluten om politikernas ersättningar fattades i en annan ordning, exempelvis av en opolitisk nämnd utan inblandning från de förtroendevalda själva, skulle vi nog slippa mycket av den tröttsamma och ibland populistiska debatten om politikernas påstådda privilegier.
Gissur Erlingsson