I bland blir man överraskad när man skrapar lite på ytan för att granska innehållet i skeendet omkring oss. Under många år i förra seklet breddades och fördjupades demokratin i Sverige. Både på makronivå och mikronivå. På makronivån blev bara monarkin kvar som en rest av det feodala samhället från före demokratiseringen.
I det lilla formatet: ett företag, en förvaltning, en skola och så vidare skedde en omfattande demokratiseringsprocess. Och demokratin krävde självklart tillgång till information för att alla ska ha rätt underlag att basera sin medvetna val och ställningstaganden på.
Allt verkade frid och fröjd och riktningen verkade rätt. Vi var på väg mot en fördjupad demokrati. Och jag som var en av konsulterna som jobbade inne i större företag och förvaltningar för att utveckla verksamheter mot ökad effektivitet predikade insyn och utrymme för medarbetarnas engagemang. För vi var helt övertygade att den verkligt effektiva organisationen byggde på engagemang, delaktighet och en inspirerande målbild. Vi trodde nog att alla var på väg åt detta håll på 90-talet och början på 2000-talet. (För den yngre publiken kan jag berätta att det här var innan majoriteten av folket var tatuerat och beroende av smartphones)
Men någonstans tappade utvecklingen fart och började rent av backa. Det som en gång började med Janne Carlssons medarbetarskap på SAS utvecklades vidare under 15, 20 år men började sedan tappa fart, bromsa in och så småningom reverseras.
Man kan säga att det vi försökte åstadkomma under 90- och 00-talet var en organisation som brydde sig både om kunder och medarbetare. Medarbetarna inbjöds till delaktighet och fick möjlighet att påverka verksamhetens utveckling. Man jobbade fram ett dokument för organisationens värdegrund för att alla i verksamheten skulle ha helt klart för sig vad man stod för och ville vara känd för. Men sakta men säkert har nu detta vattnats ur och företagskulturen är mera ad hoc.
Det livliga och utvecklande samtalet i organisationerna har tystnat. Den interna informationen är mera svårtillgänglig och de enda som talar klarspråk är de så kallade visselblåsarna. Ett alltmer anonymt och ansiktslöst ägande i större företag bidrar också till tystnaden. En ökande andel av personalen i många företag och förvaltningar är projektanställda, har tidsbegränsade anställningar eller är – som inom vården – inhyrda från bemanningsföretag. Vilket leder till att man blir tyst och lydig.
Det här är inte bra för samhället – det leder till en osund tystnad och kreativiteten minskar med takhöjden. Det är hög tid att vända utvecklingen framåt igen. För människornas och företagens bästa. Och det kräver goda ledare!