Det är nämligen så att när den första tussilagon tittat upp finns det inte längre någon som städar. Eller ens befinner sig inomhus. Plötsligt har vi inte längre ett hus på några nätta kvadratmeter utan även några hundra kvadratmeter trädgårdsland där det ska grävas och krattas, ösas, puffas och petas. På sin höjd förpassas vårt annars så hemtrevliga boende till att bli en lumpen arbetarbod där inget gott någonsin händer. Ett simpelt regn- och vindskydd med postlåda.
Det är heller ingen som längre tvättar håret. Detta stjäl alldeles för mycket dyrbar arbetstid och det regnar ju faktiskt ibland. Till och med ganska ofta. Det är ju även vad jag hört inte så bra att gå ut med vått hår. Och ute är vi ju jämt. Ni förstår problematiken.
Ingen kammar eller rakar sig särskilt noga nu när det finns både gräs som ska klippas och kanter som ska trimmas. Man kan ju inte förväntas stå med ett klippdon i handen hela dagen lång.
Ingen lagar särskilt bra mat. En punkt till synes ironisk då hela tanken med detta ständiga lantarbete är att kunna odla sin egen hälsosamma mat. Men tills det är dags för skörd, så äter vi pizza.
Att tvätta kläder visar sig plötsligt också helt överflödigt. Återigen, regnet är verkligen toppen. När det krisar så finns det ju också en helt ny garderob att tillgå, sommargarderoben, hurra!
Det allra säkraste tecknet på att sommaren kommit är dock den grisskära lyster som sprider sig över gården varje morgon då familjen går ut. Hattar och solskydd till trots.
Någon gång innan midsommar förväntas brännan ha lagt sig och vi bör vara ikapp med livet igen. Tills dess är förbipasserande oerhört välkomna att komma hit, titta på landet och smaka lite kall pizza. Eller kanske ännu hellre bara passera förbi.