Dolph Lundgrens svettiga bröstmuskler och ett stort jävla svärd.
Det var det enda jag pressade mig själv att se innan jag kastade mig ur vardagsrumssoffan och gick ut och satte mig på sandlådekanten för att gråta.
Samma sak med otecknade Turtles, Den oändliga historien och en massa andra action- och äventyrsfilmer – för att inte tala om de mer renodlade skräckfilmerna. Mitt lågstadiejag ville så gärna se dem, de verkade ju så spännande, men jag vågade helt enkelt inte. Det utlovades för mycket våld, inte minst från storögda kompisar som bredde på värre än Hänt extra-skribenter.
Rädsla och fascination går oftast hand i hand. Jag skrämdes och fascinerades av våldet för att det var så väsensskilt från allt som hände i den idylliska småortsmiljö jag växte upp i.
Det kanske var därför som jag tog i kapp allting – med råge – senare i livet. Inte på det sättet att jag gillar att skada andra (även om vissa fotbollsspelare lägre ner i seriesystemet skulle hävda motsatsen). Och de enda rallarsvingar jag någonsin delat ut har varit av det vadderade slaget på träningsmattan.
Utan på det sättet att jag har och haft många intressen där våldet står i fokus. Jag åker upp till Stockholm eller går upp mitt i natten för att se män och kvinnor gå in i en bur för att knocka skiten ur varandra. Jag håller mina popcornkladdiga tummar för att mördaren med hockeymasken ska hitta något extra makabert sätt att kapa huvudet på sitt offer på.
Och jag älskar wrestling. Låtsasvåld som gör ont på riktigt, där inoljade manskroppar möts i en trailerpark-doftande mix av teater och akrobatik. Det är så svulstigt och macho och fantastiskt larvigt att det blir fantastiskt bra. Så bra att jag har sett ett par galor live i USA och desto fler galor här i Sverige.
Macho är nog nyckelordet om vi ska ställa den mer vida frågan varför våld kan fascinera så många. För att dra paralleller till min barndom, finns det ingen plats för våld i dagens, moderna Sverige. Det finns inga slagfält att slåss på. Det väcker frustration hos många (män). Det finns ett, troligtvis rakt igenom imaginärt, biologisk behov att få spänna sina muskler och dela ut knogmackor. Även hos mig.
Eller så är jag sociopat helt enkelt.