Jag var och såg Lars Noréns "Och ge oss skuggorna" i helgen. Det var otroligt bra, inte tu tal om den saken. Explosivt skådespeleri, klockren regi och så vidare. Som det så ofta är på Dramaten.
Berättelsen är en annan sak. Den är vad den är, eller snarare: Norén är vad han är. Att gå och se en pjäs signerad Sveriges mest svartsynta dramatiker i hopp om att få hopp – nej, det vore självbedrägeri. Det är snarare hantverket som lyfter. Den exakta, nattsvarta dialogen som i rätt händer blir lätt och skimrande.
Men, för att lämna själva konsten: fy f-n vad tröttsamt det kan vara med gubbar! För den som inte känner till pjäsen ifråga så ser upplägget ut så här: Lars såg en pjäs av en gubbe som ältade sin kärlekslösa barndom, kände igen sig och gjorde en sorts remixversion. I den aktuella uppsättningen spelas gubbrollen av Örjan Ramberg som, enligt sommarens skvaller, är sinnebilden av en riktig gubbe.
Örjan kan förstås mycket väl ha en riktig toppenrelation till sina barn. Men på scen går allt åt helvete. För inte kan väl den som själv gått miste om moderskärleken (någon faderskärlek kommer aldrig på tal) älska sina barn villkorslöst?
Det är lite ältigt, kan jag tycka. Gubb-ältigt. Det finns psykologer, skaffa en och gå vidare.
Hanna Svensson
TROSA- OCH KULTURREPORTER hanna.svensson@sn.se 0155-767 28