Det finns mycket en journalist kan oroa sig över. Att missa en nyhet, till exempel. Att inte bli klar till deadline. Eller att missförstå den man intervjuar.
Men det som skrämmer oss allra mest är att ta nya bylinebilder.
Ni som inte vet vad en bylinebild är ser en längst ner i den här krönikan. Det handlar alltså om ett fotografi som ska presentera och personifiera reportern för läsarna.
Har man en gång tagit en bylinebild vill man aldrig ta en ny. Vilket betyder att luttrade nyhetschefer med jämna mellanrum måste beordra reportrarna att fotografera sig.
En sån order kom på mejlen i veckan, och genast började vi krumbukta oss och hitta på ursäkter för att slippa ta nya bilder. Själv tycker jag till exempel att min bylinebild på sn.se – som togs i början av 1990-talet – fungerar alldeles utmärkt. Jag har varken ändrat frisyr eller klädstil sen den togs. Men nyhetschefens ord är lag, så den här veckan ställer vi oss alla – muttrande och lite småsura – framför någon av fotografkollegornas kameror. Det betyder också att vi kommer att bli i snitt tio år äldre på nätets bylinebilder.
Men att somliga av oss fått både gråa hår och läsglasögon sen förra bilden togs betyder naturligtvis ingenting. Inuti är vi samma nyfikna, pigga och entusiastiska reportrar som då – och med samma oförklarliga skräck för bylinebilder.
Kattis Streberg
KULTURREDAKTÖR kattis.streberg@sn.se 0155-767 55