Medan jag stressar tillbaka för att hämta en kvarglömd handväska med cirkusbiljetter delar människor i mitt Facebookflöde bilder på döda barn, yngre än mina egna, som har spolats upp på en strand i Turkiet.
De barnen får aldrig gå på cirkus, kommer aldrig att bråka med sina föräldrar om läxorna, inte be att få höra bara ett kapitel till av boken innan lampan släcks. För deras liv slutade där, på den där stranden där deras föräldrar hoppades att de skulle kunna ta de första försiktiga stegen mot ett nytt liv. Där de skulle få hopp om en ny framtid.
Någon drar paralleller, där på Facebook, mellan det som händer i dag och Oskar Schindler. Hjälten i historieböckerna som räddade 1 300 människor undan Andra världskrigets förintelseläger. "Känns det igen?" skriver personen på Facebook, "Han var flyktingssmugglare."
Jag tänker på de vita bussarna. Funderar på vad som kommer att skrivas om det som händer nu, i historieböckerna om 70 år.
Det vi ser i Europa i dag är den värsta flyktingkrisen sedan Andra världskriget. Och i Ungern har de börjat märka flyktingar med siffror.
Men samtidigt börjar något nytt delas bland mina vänner. Information om hur du kan hjälpa dem som lyckas ta sig och sin familj i land, men som saknar pengar, kläder och mat. För många blev bilderna på de döda barnen den sista droppen, de kan inte längre bara se på.
Anna Falk
CHEFREDAKTÖR anna.falk@sn.se 0155-767 49