Tänk er att man om tusen år gräver upp delar av en gammal svensk stad. Till en början är arkeologerna lyriska, äntligen får vi se vad de här människorna gillade och hur de smyckade sina hem. Men förväntningen vänds snabbt i besvikelse – allt är ju bara vitt? Vita väggar, vita golv, vitt tak, vita möbler. Inga fantastiska mosaiker a la Pompeji, inga fresker a la renässansens venetianska palats. Bara tom vithet, utom på en vägg, där ordspråket carpe diem (också i vitt) har spikats upp.
Vilket är ironiskt, för det är ju exakt vad vi inte gör – i alla fall inte färgmässigt. Vi carpar inget diem alls, utan kör med den bredaste av färgrollers över hela våra hem och målar det i ett enda simultant svep i det vitaste vitt – för då är det ju så lätt att matcha. Och bostaden blir lättsåld. Ingen kan ju klaga på vitt, det vita är ett neutrum, en icke-färg. Kanske är det inte något man egentligen tycker är fint, utan det är helt enkelt något som alla är överens om inte är fult, en färgspektrats one size fits no one som är så intetsägande att ingen egentligen kan protestera, lika menlös som isbergssallad. "Vitt får rum att kännas större", tänker kanske du, "det ljusar upp", men nåde den som råkar röra väggen med en omedvetet smutsad fingertopp. Vitt förlåter inget.
Varför är vi så rädda att våra hem ska visa vilka vi är? Kanske har det med medialiseringen av samhället att göra, att alla ständigt bär med sig mobilkameror och då måste våra hem också utgöra en neutral back drop till våra nogsamt utvalda inredningsattiraljer. Som den där bakgrundfonden fotografen hade med sig vid skolfotot. Hemmet angår inte bara dig själv utan kan när som helst exponeras på nätet, och då gäller det kanske att inte visa upp en alltför personlig fasad.
Därför tycker jag det är så satans befriande när man kollar på bilder på hus som är till salu, och det kommer upp en bostad som inte varit renoverad sedan, säg, 1970-talet. Färg överallt! Rött, grönt, klarorange, senapsgul, brunt och brons, i samma vardagsrum, helt ogenerat. Har favoritfärgen varit mossgrönt? Ja, men då har baske mig ett helt rum dedikerats till den färgen.
Ironiskt nog går jag och längtar efter just vitt, men inte i hemmet, utan utomhus. Tänk om bara snön kunde komma och denna ändlöst grå november bara kunde...ljusas upp.
Men det är klart, det håller sig inte vitt så länge. Helt plötsligt blir det smärtsamt uppenbart var exempelvis hundar gör ifrån sig. Vitt förlåter ju som bekant inget.