Jag är skeptisk till det perfekta. Sagobröllop med små klonade brudnäbbar, trädgårdar med figurklippta häckar, saker i den stilen. Mig lurar man inte så lätt. Sagobröllopen föregås ofta av stressammanbrott och betalas av flera år efter skilsmässan. Och nog tyckte grannarna innan avslöjandet att pappa Fritzl var en hyvens gubbe och visst var fasaden på huset i Amstetten skinande vit?
Just nu jobbar jag i Trosa, den lilla skärgårdsstaden som är nästan lika overkligt pittoresk som Midsomer, d©en där brittiskt trivsamma kommunen som förlorar sina medborgare på löpande band, ni vet. Det är en sann njutning att ta en lunchpromenad utmed Trosaån. Sekelskiftesvillorna trängs utmed kullerstensgränderna och båtar av alla de slag guppar fridfullt i hamnen. Men eftersom jag nu är som jag är, går det inte låta bli att undra vad som puttrar under den harmoniska ytan.
Som tur är finns även här en motpol till allt det vackra. Snöholmen. Skarvön. Trosas skönhetsfläck – mitt i pannan. På ön har de svartvingade anarkisterna helt tagit över och kommunen vill införa skyddsjakt. För mig är det ändå en tröst att de finns därute, skränande och skitande, ruggiga och helt igenom operfekta.
Det måste finnas både socker och salt, annars blir tillvaron alldeles för kletig. Utan skarvarna hade min fantasi helt kunnat tippa över.
Yvonne Perkins
REPORTER yvonne.perkins@sn.se 0155-25 68 17