Jag är lite yr såhär på måndagsmorgonen. Just hemkommen och knappt landad från en tidsresa. Efter en vecka bland gycklare, knektar och allmänt pack är det dags att kamma till sig och åter knäppa ihop vardagsjeansen. Det tar emot på mer än ett sätt. Allt var absolut inte bättre förr. Pesten skördade stora delar av världens befolkning och människor spöades offentligt till varnagel och underhållning. Det finns mycket att inte vara nostalgisk över.
Jag vet också att den här veckan bara är på lek och att mycket inte är särskilt tidstroget. Visst finns det riktiga hardcoremedeltidare som bara lagar rotsaker och helstekt gris över öppen eld och handsyr sina särkar i vadmal. Men de flesta bor med full komfort, är ständigt uppkopplade till sociala medier och kan sända i realtid från sina smarta telefoner. Det är på låtsas. Men ändå.
Det är speciellt att hasa omkring i fotsid klänning bland ruiner i lyktors sken. Och det infinner sig en särskild känsla av samhörighet i de där ögonblicken då människan tar över från tekniken. Gycklarna som jonglerar med facklor stående på varandras axlar mot den mörka natthimlen. Gosskören som sjunger gregorianska sånger i domkyrkan så att himlen öppnar sig. Och mitt i en ring av drygt åttio välvilligt inställda människor som inte kan dansa balladdans men gemensamt försöker lära sig blir jag lycklig.
Det finns hopp om oss människor. Vi måste bara våga släppa tekniken och leka lite mer.
Yvonne Perkins
REPORTER yvonne.perkins@sn.se 0155-25 68 17