När jag var sju år tog pappa med mig på "Jurassic Park", mitt första läskiga biominne. Eller så värst läskig var den kanske inte, förutom när T-Rex käkade upp en advokat – en rätt grafisk scen för någon som precis hade börjat grundskolan.
Scenerna när roboten T-1000 dödar människor till höger och vänster i "Terminator: Judgment Day" var obehagliga på riktigt, fast utan efterföljande mardrömmar. Vill jag minnas.
Men jag såg ändå skräcken på bioduken i vitögat, eller så var jag bara inte tillräckligt erfaren för att hinna förutse vad som skulle ske. Efter ett helt livs filmtittande har jag nu ändå lärt mig att tyda signalerna på när något hemskt kommer ske – och får oftast rätt. Hollywood är ju trots allt en förutsägbar drömfabrik. Men särskilt härdad verkar jag inte ha blivit, eftersom jag tyvärr bara tycks bli en fegare cineast ju äldre jag blir.
Det bekymrar mig. Inte för att jag känner mig omanlig när jag hela tiden ser åt vilket annat håll som helst än bioduken eller datorskärmen, eller håller för ena örat så ljuden från det hemska som komma skall dämpas, utan för att jag censurerar min egen filmupplevelse.
Och mitt nervösa filmtittande är tyvärr inte begränsat till skräck och thrillers, utan gör sig påmint oavsett kategori.
Förutom Woody Allen-filmer. De är ju så fruktansvärt harmlösa.