Det finns ett intressant drag hos Folkpartiet: forskningsanknytningen. Bertil Ohlin (partiledare 1944–1967) var disputerad nationalekonom som mottog nobelpriset i ekonomi 1977. I det moderna persongalleriet märks att ex-ministern Tobias Krantz är doktor i statsvetenskap, vilket också EU-kommissionären Cecilia Malmström är.
Rätt eller fel, mot bakgrund av Folkpartiets historia kan man ha förväntningar på just detta parti att vara särskilt lyhörda för forskning och erfarenhetsbaserad kunskap när politik formuleras, därmed stå upp för det statsvetarprofessorn Jörgen Hermansson kallat "politik på upplysningens grund".
Två dagsaktuella debatter ger emellertid anledning till tveksamheter i detta avseende.
För, låt oss se på en Jan Björklundsk käpphäst: tidigare betyg ger bättre kunskapsinlärning. Nyligen presenterades en kunskapsöversikt över pedagogisk forskning av Vetenskapsrådet som inte finner stöd för käpphästen.
Visserligen finns över huvud taget lite kunskap på forskningsområdet, men ett oroande resultat är att tidiga betyg verkar påverka lågpresterande elever negativt. Mot bakgrund av vad vi vet, vore det kanske rimligt att tillämpa en försiktighetsprincip. Alltså: när kunskap saknas om effekterna av en reform (och det vi vet, är att de mest utsatta kan drabbas) kanske vi skulle låta bli att driva igenom dem?
Den principen verkar dock inte tilltala Björklund. Han avfärdar rapportens resultat bland annat med argumentet: "Var och en som har en tonåring hemma vet att de anstränger sig mer när det finns betyg".
En annan Björklundsk käpphäst tangerar debatten om "vinster i välfärden". Sedan Chile avskaffade systemet, är Sverige ensamt om att tillåta vinstdriven skattefinansierad skola. Björklund menar härvid att ingen vill bedriva friskolor om man inte får göra vinst. Men, stämmer detta? I Sverige finns redan flera hundra privata skolhuvudmän som driver friskola utan vinstintresse. Detta är också det vanliga internationellt: skattefinansierade friskolor får bara drivas i icke-vinstsyftande ägarformer som exempelvis stiftelser. Alltså tycks man kunna få valfrihet med privata alternativ utan vinstintresset. Björklund framhärdar också här en policy som inte verkar överdrivet förankrad i vad vi erfarenhetsmässigt känner till.
På ett principiellt plan är det beklagligt när politiken inte går i dialog med erfarenhetsbaserad kunskap, utan låter egna övertygelserna övertrumfa information som går emot egna käpphästar. Fenomenet märks ibland i kommunsektorn, exempelvis när det satsas på nya badhus eller arenor – ofta byggt på rena fantasibudgetar – utan att dra lärdom från misslyckade satsningar eller förlustprojekt i grannkommuner.
Att politiska beslutsfattare inte på allvar tar intryck av vad vi tycks veta erfarenhetsmässigt, och ödmjukt resonera kring effekterna av olika satsningar och reformer, riskerar att leda till sämre beslut. För att travestera professor Hermansson: det är motsatsen till politik på upplysningens grund, och är sannolikt förtroendeskadligt.
Gissur Erlingsson
docent i statsvetenskap vid Linköpings universitet, boende i Gnesta