I våras blossade en intressant debatt upp i Gävleborgs län. En kartläggning visade att 4 av länets 10 kommunchefer inte bodde i kommunen de arbetade i. Den allmängiltiga fråga som ställdes, med bäring på alla kommuner, var: Är detta verkligen optimalt? Ämnet rör inte bara kommunchefer. Den är relevant för alla chefstjänstemän.
En första nackdel är att lokalkännedomen kan bli lidande. Den som pendlar in över kommungränsen, river av en arbetsdag och åker hem igen, kan gå miste om viktig information. En chef som bor lokalt kan ha fingret på kommunpulsen och matas därmed löpande med kunskap om vad som rör sig i kommunsjälen – genom samtal med medborgare på affären, med bekanta aktiva i föreningslivet, med föräldrar och lärare man springer på via barnens skolgång, etcetera.
En andra nackdel rör engagemanget för kommunen. Brinner man verkligen på samma sätt för kommunens långsiktiga välmående som ifall man bodde där? Här handlar det bland annat om en så grundläggande sak som att i vardagen vårda kommunen: säkra att offentliga platser är hela och rena och ha ett egenintresse i att vardagsbrottsligheten hålls nere (exempelvis för att villa- och lägenhetspriser ska öka i en bra takt). Men inte minst: vad skickar det för signaler när chefstjänstemän inte bor i kommunen? Ofta ingår det uttryckligen i kommuners visioner att attrahera företagare och nya invånare. Men, så väljer alltså de tyngsta tjänstemännen att själva inte bo här?
En tredje nackdel rör brister i informellt ansvarsutkrävande när man i vardagslivet möter grannar, föreningskamrater, skolföräldrar, lärare, anhöriga, etcetera, som är de slutgiltiga mottagarna av kommunens beslut. Att som ledande tjänsteman löpande möta kommuninvånare ansikte mot ansikte, kan föra med sig bra saker. Dels får man under mindre ansträngda former chansen att skapa förståelse för besvärliga beslut och prioriteringar, men man får också högst konkret uppleva effekterna av egna åtgärder och tvingas därmed på ett handgripligt sätt också ta ansvar för dem.
Ämnet är relevant i Gnesta. För det första, när nu ny kommunchef har rekryterats, skulle kommunen ha vägt in viljan att bosätta sig lokalt i kalkylen? För det andra, såvitt jag förstår, är den överväldigande majoriteten av kommunens chefstjänstemän inte bosatta i kommunen. Det finns ingen anledning att betvivla att det finns utomordentligt goda skäl till val av boendeort i samtliga enskilda fall. Men sammantaget, om man tar uppräkningen av potentiella nackdelar på allvar, kanske Gnestabon har anledning att sucka lite uppgivet. Det sänder nämligen lite märkliga signaler – och det är inte givet att utfallet för Gnesta i slutänden blir optimalt.
Gissur Erlingsson
docent i statsvetenskap vid Linköpings universitet, boende i Gnesta