Kommunalvalet innebar framryckningar för icke-traditionella partier som inte har hemvist i traditionella block. Där de hamnat som tungan på vågen uppstår vanligtvis oklara majoritetslägen. Mycket riktigt: i mängder av kommuner får varken allianspartierna eller de rödgröna egen majoritet. Vi känner igen bilden från Sörmland, exempelvis Gnesta.
I ett sådant läge uppenbarar sig två scenarier: ett pessimistiskt, ett mer hoppingivande. Det pessimistiska innebär att respektive block gräver sig djupare i skyttegravarna. Låter personlig antagonism och makthunger styra oviljan att räcka ut händer över blockgränser. Följden blir svaga ledarskap utan tydligt väljarmandat. I sin tur betyder detta svårigheter att fatta långsiktiga beslut såsom investeringar i exempelvis infrastruktur och stadsbyggnad, alternativt nödvändiga ekonomiska prioriteringar av knappa resurser.
Det mer hoppfulla scenariot är att de oklara majoritetslägena förändrar attityder i den lokala politiska kulturen. Där inget block får egen majoritet får man ett ypperligt tillfälle att lägga gammalt groll åt sidan. Utrymme ges till att slå sig ned och föra samtal över blockgränserna. Man kan tillåta sig att lägga prestige åt sidan, lyfta blicken och med god ton resonera sig fram till gemensamma nämnare som långsiktigt gagnar allmännyttan.
I går eftermiddag kom beskedet att Johan Rocklind (S) och Ann-Sofie Lifvenhage (M) slagit in på den mer hoppfulla vägen. Jag är försiktigt optimistisk. Just i Gnesta är en sådan lösning alls inte tokig. Kommunen är i skriande behov av pragmatism och långsiktighet. Såvida mitt minne inte sviker mig har Gnestaborna aldrig gett en majoritet chansen att styra i mer än en mandatperiod åt gången. Armkrok mellan kommunens två största partier ger i varje fall hyggliga planeringsförutsättningar för långsiktigt hållbara beslut.
Månne kan Gnestalösningen tjäna som inspiration för kommuner i liknande lägen. För uppriktigt sagt: på kommunal nivå är utrymmet för ideologi begränsat jämfört med i rikspolitiken. Cirka 80 procent av kommunal verksamhet är speciallagsreglerad. Statliga påbud och regelverk kringskär därför det lokala handlingsutrymmet betänkligt. Detta borde styra kommunledningarnas uppmärksamhet mot lokal utveckling, mot den kommunala utvecklingspolitiken och långsiktiga frågor som investeringar i exempelvis infrastruktur och stadsbyggnad.
Särskilt i mindre kommuner är detta frågor som, med lite god vilja, går att koppla loss från ideologi. Det ökar sannolikheten för pragmatism, konsensus och rationellt beslutsfattande. Redan kring 1970 menade statsvetaren Thomas Anton att sådana svenska paradgrenar kunde förklara Sveriges exceptionella ekonomiska och sociala utveckling under efterkrigstiden. I den bästa av världar utgör handslaget mellan Lifvenhage och Rocklind ett startskott för den sortens lyckosamma ekonomiska och sociala utveckling.
GissurErlingsson
"Just i Gnesta är en sådan lösning alls inte tokig. Kommunen är i skriande behov av pragmatism och långsiktighet."