SN skrev nyligen om en konferensresa där 42 ledande politiker och tjänstemän från regionen deltog. Notan blev 600 000 kronor. Detaljer i historien retar kamreren i mig: dubbla kostnader för ett par resor, den arvoderade reseledaren, betalningen för Europaföreningens VD:s medverkan, det lite för dyra hotellet. Överlag upprörs jag dock inte allt för mycket. Ledningsgrupper måste få träffas. Är resans syfte tydligt och programmet rimligt, ska vi förstås inte ifrågasätta att de förekommer.
Vad jag däremot stör mig på, är de märkliga signaler det ger när det offentliga inte anstränger sig för att hålla kostnaderna nere. Detta rör vid hjärtat av den offentliga etiken. Framför allt är gratis alkohol en symbol för ett angeläget och allmängiltigt problem: Vi som uppbär lön från offentlig sektor får inte glömma att vi har ett särskilt ansvar; ett ansvar som härstammar från hur de pengar som bär upp offentlig verksamhet samlas in. De kommer nämligen från skattesedeln. Och skatt tas, som bekant, ut via tvångsmässiga inbetalningar från medborgarna.
Precis detta skiljer ut en tjänst i offentlig sektor från dito i den privata. Därför ska medborgarna kunna förvänta sig att politiker och tjänstemän hushåller med begränsade resurser och gör kloka prioriteringar.
Tyvärr finns allt för många exempel på när politiker och tjänstemän glömt bort vems pengar de handskas med. I en hyggligt färsk bok räknar PR-konsulten Martin Borgs upp, 365 sätt att slösa med dina skattepengar. Oavsett politisk hemvist retar sig nog de flesta av oss på bristen på eftertanke i fallen som Borg redovisar, exempelvis då Katrineholm betalade 70 000 för en poplåt, eller när Landskrona installerade en dimmaskin; men där resultatet inte blev ett trolskt intryckt utan försämrad sikt och en glashal vägbana (skattebetalarnas nota: 200 000 kronor).
Borgs exempel är förstås inte direkt översättbara till regionförbundets konferensresa. Jämförelsen kokar dock ned till en kärnpoäng: vi måste tydligare hamra in frågor om det särskilda ansvar som folk som är offentliganställda eller innehar politiska förtroendeuppdrag har. Framför allt har det kommit att gnaga allt mer i mig att skattemedel används till att dricka alkohol på skattekollektivets bekostnad. Så viktigt kan det inte vara att få dricka vin till maten, att vi måste låta någon annan bära kostnaden. Det sänder fel signaler om vad uppgiften som förtroendevald och rollen som ämbetsman bör innebära. Jag ser därför inga goda argument för varför man inte bör införa nolltolerans för alkoholrepresentation.
Gissur Erlingsson
docent i statsvetenskap vid Linköpings universitet, boende i Gnesta