Som Gnestabo är det numera lätt att vara lokalpatriot. Fina nyheter har omgärdat kommunen på sistone. Ishallen är åter i kommunens ägo, befolkningsutvecklingen är stark och rapporterna om hur Gnestaborna slutit upp för att stötta de asylsökande på Solbacka värmer. Dessutom har kommunen klättrat rejält i Svenskt Näringslivs rankning av företagsvillkor, och häromveckan (SN 8/9) kunde vi läsa en veritabel hyllningsartikel om kommunens arbete med medborgardialoger.
Men uppriktigt sagt, den sista nyheten har gett mig en del huvudbry. I artikeln får Gnestas kommunstrateg oemotsagd redogöra för den egna utvärderingen av medborgarsamtalsprojekten. Enligt utsago har dessa haft ett gott resultat. Ja, så pass gott att satsningen inte bara ska fortsätta – den ska breddas till samtliga nämnder.
Fast, hur vet vi att satsningen varit lyckad? Kommunstrategen låter oss veta att det hållits dialoger i sex olika ärenden fördelat på 19 möten. Totalt lär 886 personer ha deltagit vid mötena och ytterligare 137 synpunkter har nått kommunen via formulär, Facebook och mejl. Siffrorna upprepas i det skriftliga underlag som återfinns på Gnestas webbplats.
886 personer – nästan nio procent av Gnestaborna – fördelade på 19 möten, och 137 synpunkter. Det är imponerande. Och till detta ska läggas att det unika med medborgardialogerna är att kommunen, genom detta arbete, nu nått grupper som annars inte gör sig hörda. Dessutom lär projekten skapat större tilltro för de politiska beslut som tagits inom pilotprojektets frågor.
Kan vi lita på detta? Kanske, men ett par frågetecken bör rätas ut innan vi ska övertygas av lovorden om projekten. Var det sammanlagt 886 olika individer som dök upp på dessa 19 möten, eller finns det överlappningar (alltså, kan flera människor ha gått på mer än ett möte)? Från hur många människor kom de 137 synpunkterna och kom de från personer som inte var på mötena, och/eller personer som inte redan är delaktiga i partierna eller i exempelvis rådsorgan? Har det gjorts en analys av mötesdeltagarnas sociala representativitet så att vi verkligen vet att det rör sig om grupper som annars inte gör sig hörda? Och slutligen, vad har kommunen använt för metoder för att veta att projekten skapat större tilltro för de politiska besluten som tagits inom pilotprojektets frågor – har frågor ställts om förtroende före och efter deltagandet i dialogerna?
Dessa obesvarade frågor lämnar den nyfikne Gnestabon undrande. Åtminstone jag vill ha svar på frågorna innan projekten succéstämplas. Detta gäller särskilt som slutsatserna ligger till grund för fortsatta och breddade satsningar inom området medborgardialoger. Skulle kommunstrategen vilja räta ut dessa frågetecken, vore ingen gladare än undertecknad.
Gissur Erlingsson
docent i statsvetenskap vid Linköpings universitet, boende i Gnesta