Den politiska debatten 2014 är i stora delar ett debattlandskapens Mordor, oavbrutna envägskommunikationer från djupt grävda skyttegravar. Motståndaren tycks alltid ha onda avsikter, alternativt inkompetent eller korkad. Oviljan att argumentera att, ge belägg för påståenden och sakligt bemöta motsidan, är kännetecknande. Medvetna missförstånd går det tretton på dussinet av.
Den intellektuella hederligheten och sakligheten är supervalårets största offer. Om en person utan kunskap om det svenska samhället skulle granska svensk politik genom att bara läsa exempelvis löpsedlar eller Twitter, skulle denne förledas tro att Sverige är ett djupt splittrat samhälle, i rejäl kris.
Så är förstås inte fallet. Tänk på var vi är idag och hur vi hamnat här. Enligt OECD:s Better Life Index är Sverige det näst bästa landet att bo i på jorden givet ett stort antal faktorer associerade med välfärd och välmående. Vi hamnar dessutom regelmässigt på de översta platserna när världens mest rättssäkra stater utses – oavsett bakgrund, behandlas vi ganska hyggligt av det offentliga. Färska studier visar dessutom att svenska ungdomar hör till världens allra lyckligaste.
Jämfört med alla samhällen som finns och som någonsin funnits, bor vi på ett ganska bra ställe. Och i stor utsträckning har samhället byggts med ett pragmatiskt förhållningssätt, och på blocköverskridande kompromisser. Inte med uppskruvade tonlägen. Inte med invektiv. Inte med att kleta smuts och onda avsikter på motsidan.
Den politiska debatten speglar väljarnas verklighet illa. En forskargrupp från Växjö har nyligen hävdat att partierna blivit allt mer lika. Vi uppfattar inte alternativen som ett val mellan nyliberalens dröm om en nattväktarstat eller socialistens kärlek till femårsplaner: Förra året ansåg faktiskt 60 procent av väljarna att de svenska partierna var för lika. Mycket riktigt – i de två senaste valen var det ganska vanligt att väljare gick direkt från socialdemokraterna till moderaterna. I nyare opinionsmätningarna anas möjligen en viss ström tillbaka.
Kvällstidningarnas löpsedlar, tankesmedjornas eviga fingerpekande, men särskilt Twitterinläggen, leder tankarna till den amerikanske komikern John Stewarts kritik mot debattprogrammet Crossfire (som lades ned 2005). Programformatet: en extremliberal och en ärkekonservativ debattör som gapar oavbrutet på varandra utan att lyssna på den andres argument. Viljan till dialog, konstruktivt samtal – noll. I ett klassiskt Youtube-klipp mötte Stewart dem, och vädjade: Stop hurting America. Så, partister och politruker, besinna er en aning. En trevlig ton. Ett par goda argument. Lite välvilligare inställning, och bemöda er om att lyssna på och bemöta motståndarsidans argument. Det är bra för debattklimatet. Jag tror att väljarna skulle uppskatta det.
Gissur Erlingsson