I januari fick vi vårt andra barn. Efterspelet blev traumatiskt. Hustrun fick en mycket allvarlig variant av havandeskapsförgiftning och hamnade i ett potentiellt livshotande tillstånd. Tre dygn på intensiven följde, därpå ambulanstransport till specialistklinik i Huddinge.
Erfarenheten vi här gjorde gömmer allmängiltiga insikter. För det första, tacksamheten för att vi lever i Sverige på 2000-talet. Hustrun fick mycket bra vård. I många andra länder hade utgången nog blivit tämligen olycklig. För det andra, insikten av hur patientfokuserad vården är. Det är förståeligt att patienten sätts i första hand. Men min uppfattning är att det inte behöver kosta mycket för sjukvården att stärka sitt arbete med hur anhöriga bemöts och informeras.
När hustrun låg på IVA var jag i långa perioder helt ensam med vår nyfödda. Till en början fick jag ingen information om vad som hänt, därefter var den knapphändig och sporadisk. Det mest surrealistiska var att jag, ensam med en nyfödd bebis mitt uppe i ett trauma, fick upprepade (och ofrivilliga) lektioner i tekniker rörande hur jag borde mata bebisen (ingen nappflaska!; du ska använda spruta!; nej, du ska koppa!; helst ska hon ju ha bröstet!). Olika barnmorskor med sin bestämda åsikt om bästa tillvägagångssätt. Möjligen kan man invända att det väsentliga, när man har med en människa i kris att göra, är att barnet får mat. Helt oavsett teknik.
Läs inte det här som att jag tycker synd om mig själv. Erfarenheten ska istället sättas i ett större perspektiv. Det vi erfor säger nämligen något om vårdens förmåga att handskas med anhöriga i kris, men också att bemöta partners i samband med förlossningar. Det finns i själva verket en hel del forskning som uppmärksammat hur viktigt offentliganställdas bemötande av medborgarna är; inte minst för vilket förtroende medborgarna i slutänden får för det offentliga (och därmed också för viljan att betala skatt). Bland annat är detta ett perspektiv som anläggs i Stina Halls bok Det offentliga mötet, liksom i den amerikanska forskaren Camilla Stivers forskning om den lyssnande offentliganställda.
Hit hör också att forskning visat att kvinnor anser det vara betydelsefullt att barnmorskor gör partnern delaktig för att förlossningen ska upplevas som positiv. Anekdotiskt, det medges. Men, samtal med män i min bekantskapskrets vittnar om att partnern ofta känt sig lite osynliggjord, ibland förminskad, före, under och efter förlossning. De samtal jag har fört med barnmorskor ger också vid handen att frågan om hur man tar sig an en partner i kris, eller för den delen gör partnern delaktig för en positiv förlossningsupplevelse, inte diskuteras särskilt mycket på deras utbildningar.
Det borde den göra.
Gissur Erlingsson
docent i statsvetenskap vid Linköpings universitet, boende i Gnesta