I förra veckan presenterades Transparency Internationals årliga rankning av korruptionen i världen. Som brukligt klarade sig Sverige bra: vi sägs vara världens fjärde minst korrupta stat. Det är goda nyheter och bekräftar resultat från liknande rankningar. När det kommer till ärlighet i det offentliga, och rättsstatens kvalitet, är Sverige ett av världens allra bästa länder att bo i.
Men, kom ihåg att resultatet inte får tas till intäkt för att Sverige är helt befriat från rättsröta, att vi kan slå oss till ro. Det finns egenheter i Transparency Internationals mätning som gör att den eventuellt underskattar det svenska korruptionsproblemet.
För det första bygger mätningen i stor utsträckning på hur utländska experter uppfattar korruption, och här definieras korruption snävt som mutor. Men, som exempelvis korruptionsforskarna Staffan Andersson och Apostolis Papakostas säger, finns skäl att tro att en sådan definition inte fångar upp "korruption på svenska". Den antar troligen mer sofistikerade former. Svårupptäckta saker som "nepotism", "svågerpolitik" eller "vänskapskorruption", som får sitt uttryck i en väv av tjänster och gentjänster, hör hit.
För det andra uttalar sig de utländska experterna i mätningen huvudsakligen om korruption kopplat till statlig nivå. Antagligen säger deras uppfattningar inte mycket om kommunerna och förövrigt torde deras kunskap om hur det fungerar på lokal nivå vara begränsad.
I utvecklade välfärdsstater, där kommunerna svarar för mycket av välfärdsleveransen, finns anledning att tro att lejonparten av eventuella oegentligheterna återfinns på lokal nivå. Forskning har visat att kommunal verksamhet är extra riskutsatt: (1) kommunerna hanterar upphandling och inköp, (2) beviljar tillstånd och licenser, (3) kontrollerar och inspekterar verksamheter, (4) utövar myndighetsutövning direkt gentemot enskilda (exempelvis försörjningsstöd och ekonomiskt bistånd) samt (5) beslutar om och beviljar resurser till, exempelvis, föreningslivet. Lägg därtill att många menar att den kommunala verksamheten granskas allt sämre, till exempel av de lokala medierna. Sammantaget gör detta att om vi ska oroa oss för korruption i Sverige, så ska vi främst rikta ögonen mot kommunerna.
Sålunda ska vi inte tro att Transparency Internationals mätningar klarar av att fånga hela bilden av det svenska korruptionsproblemet. Trots återkommande trevliga placeringar i rankningar måste vi vara på tårna och uppmuntra politiker och tjänstemän att ha ett pågående samtal om var gränserna för etiskt och oetiskt handlande går. Ett överdrivet gott självförtroende i de här frågorna är av ondo. En övertygelse om att vi har en inneboende resistens mot korruptionsproblem blir uttryck för blåögdhet och naivitet, något som i sig kan utgöra grogrund för ytterligare oegentligheter.
Gissur Erlingsson
docent i statsvetenskap vid Linköpings universitet, boende i Gnesta
"Lägg därtill att många menar att den kommunala verksamheten granskas allt sämre, till exempel av de lokala medierna"