Frågan om att införa medborgarförslag är åter på dagordningen i Trosa kommun (se Södermanlands Nyheter 29/11). Medborgarförslag innebär att medborgare som är folkbokförda i en kommun kan väcka ett ärende i fullmäktige och att deras förslag måste beredas på samma sätt som politikernas. Drygt två av tre kommuner i landet har valt att göra detta. Trosa hör alltså inte till dem. Anhängarna förefaller mena att detta innebär en demokratibrist och påstår att medborgaförslag skulle kunna komma till rätta med ett (påstått) utbrett politikerförakt.
Två saker bör man här påminna om. För det första finns inget som talar för att demokratin fungerar sämre i Trosa än i andra kommuner. När Statistiska Centralbyrån mätt medborgarnas nöjdhet med information, kontakt, förtroende och påverkan klarar sig Trosa bättre än riksgenomsnittet. För det andra laggar bilden av förtroendekris för politiker med drygt 15 år. Oaktat vad de senaste månaderna i rikspolitiken inneburit, har förtroendet för politiker stärkts rejält.
Men, om vi för argumentets skull antog att demokratin hade fungerat dåligt i Trosa, liksom om politikerförtroendet var särskilt lågt här, skulle verkligen införandet av medborgarförslag stärka demokratin och öka politikerförtroendet? Det är tveksamt.
I de fall som kommuner har utvärderat utfallet av medborgarförslag återfinns ofta kritiska synpunkter. Exempelvis resulterar bara en liten andel av de inkomna förslagen i positiva beslut i kommunfullmäktige. Dessutom väljer ganska få medborgare att lägga sådana förslag. Vi vet också att de få som är aktiva på deltagardemokratiska arenor generellt hör till samhällets mer resursstarka grupper som redan påverkar beslutsfattandet via andra kanaler.
Ta ett konkret exempel. När Finspångs kommun utvärderade sin medborgarförslagsreform fann man brister i två avseenden. För det första, en informationsbrist: över hälften av de tillfrågade medborgarna kände inte ens till att medborgarförslag existerade. För det andra, en kvalitetsbrist i hanteringen av förslag: många av de personer som lämnat in medborgarförslag underströk att de var missnöjda med att det tog för lång tid att få respons från kommunen. Vi känner igen problemet från debatten om medborgarförslag i Gnesta.
Principen if it ain’t broken, why fix it? ligger nära till hands. Härvid kan statsvetarna Ola Jodals och Mikael Gilljams studie vara en vägledning för kommuner som överväger att införa medborgarförslag i kommuner där demokratin, av allt att döma, ändå tycks fungera OK. Deras slutsats blev nämligen att kommuners satsningar på demokratiutveckling inte har resulterat i en mer vital demokrati med mer aktiva och tillitsfulla medborgare. Det är helt enkelt svårt att administrera fram en bättre fungerande demokrati.
Gissur Erlingsson