Demokratiminister Birgitta Ohlsson har initierat ytterligare en i raden av statliga demokratiutredningar. Temat är vällovligt – jämlikt politiskt deltagande. Utredarens uppdrag är att utarbeta förslag för att öka och bredda det politiska engagemanget, samt stärka möjligheter till inflytande mellan valen. De behjärtansvärda intentionerna till trots är jag inte överdrivet entusiastisk.
För det första, vad kan vi egentligen vänta oss för konkreta resultat från utredningen? Minns produktionstakten hos den senaste demokratiutredningen (1997–2000): drygt 30 småskrifter och 13 forskarvolymer. Hundratals forskare medverkade. Mängder av seminarier avhölls. Men, utöver detta, vad gav övningen? Kanske inte jättemycket, vilket månne bekräftas av behovet av att utreda liknande frågor redan nu. Beaktas att innevarande utredning bara ska pågå under ett år, men samtidigt har högt ställda ambitioner (utarbeta konkreta förslag för att bredda politiskt deltagande), är jag rädd för dålig måluppfyllelse.
För det andra dämpas min entusiasm för utredningsuppdraget av två forskningsresultat som nog delvis sparkar undan fötterna för utredningens utgångspunkter. Överlag är svenskarna nämligen måttligt intresserade av att delta mellan valen. Sju av tio föredrar ett system där vi främst påverkar genom att rösta på partier och där politiker sköter huvudsakligt beslutsfattande. Endast tre av tio är intresserade av att ha mer inflytande mellan valen. Detta bidrar till att förklara återkommande misslyckanden med att uppifrån administrera fram mer politiskt engagemang. När exempelvis statsvetarna Ola Jodal och Mikael Gilljam utvärderade effekter av svenska kommuners demokratiutvecklingsprojekt, fann de att satsningarna varit misslyckade i en rad avseenden.
Jag förnekar inte att vi dras med demokratiproblem, men snarare än att skruva på reglage för att ratta fram mer engagerade medborgare bör vi arbeta med att förmå partierna själva att åtgärda vad som bäst kan beskrivas som ett partiinternt systemfel: den skeva representativiteten bland folkvalda. I ett färskt bokkapitel, Ingen partikris, trots allt?, menar jag och Mikael Persson att nyckeln för att komma åt detta är att partierna blir skickligare på uppsökande verksamhet. De måste helt enkelt utarbeta strategier för att nå ut till uppdragsvilliga inom underrepresenterade grupper (såsom unga, utrikes födda och kvinnor), samt att i nomineringsprocesserna lyfta fram just sådana personer på valbar plats.
Men krävs det verkligen nya utredningar för att stimulera arbetet på detta område? Det är frågor som partierna själva aktivt måste jobba med. Dessutom finns ett flertal samhällsvetare som idag forskar om detta. Till att börja med, kanske berörda parter borde sätta sig ned med SOU 2006:53 Exkluderingens mekanismer. Mycket av det centrala som nu ska utredas, finns redan avhandlat där. Dessutom på ett ganska bra sätt.
Gissur Erlingsson
docent i statsvetenskap vid Linköpings universitet, boende i Gnesta