Minns ni politikern som hade snattat en whiskeyflaska? Alkoholproblem medgavs, och hen tog time-out. Fallet stämmer till eftertanke. Det väcker en grundläggande fråga om politikens villkor, nämligen: begär vi för mycket av våra heltidspolitiker? Med tanke på att de i typfallet är ansiktet utåt, och bär det yttersta ansvaret för den största arbetsgivaren på orten, får de heller inte särskilt bra betalt för mödan.
Såhär. Under åren har jag stött på många personporträtt som övertygat mig om att något grundläggande händer med en individ som går från ett så kallat vanligt jobb till att bli heltidspolitiker. Över en natt befinner man sig i ett läge där man jobbar betydligt mer än 100 procent. Det finns krav på ständig tillgänglighet. Telefonen ringer oavbrutet, mejlkorgen dignar. Exponeringen som följer av mediebevakning och medborgaruppvaktning är enorm.
Samtidigt får man mindre tid över till familjen, problem att hitta tid till motion och återhämtning. Forskning om saken antyder att kommunstyrelseordföranden med tiden blir litet socialt isolerade, bland annat för att man ständigt måste tänka på vem man umgås med för att slippa misstänkliggöras för oegentligheter. Parallellt med allt detta ställs man ofta inför inte alltid genomnyttiga bjudluncher och trerättersmiddagar, inte sällan med tillgång till ett par gratis glas alkohol.
Vi får inte glömma bort att dessa heltidspolitiker är den kommunala demokratins ryggrad. De tar på sig ett uppdrag som få andra är villiga att bära. Jag är säker på att priset i många fall är försämrad hälsa i olika avseenden – såväl psykosocialt som rent fysiskt.
Jag tycker inte att vi tar den här frågan på det allvar den kräver. Av allt att döma saknar kommuner beredskap för de arbetsmiljöproblem som följer av ett uppdrag som toppolitiker. Enligt tidningen Dagens Samhälle hoppade hela 60 toppolitiker av sina uppdrag i förtid mellan 2010 – 2013, och ett par av dem just på grund av att arbetsmiljön beskrivs som fruktansvärd.
Efter valet 2014 ska flera nya kommunstyrelseordförandeposter tillsättas. Det är hög tid att börja ta toppolitikers arbetsmiljöproblem på allvar, så att rätt människor söker sig till och blir kvar på de ledande uppdragen. Idag tycks frågan klart underprioriterad. En tydlig indikation på det är att nästan var fjärde ledande politiker får motta hot om våld; men att bara var tredje kommun har en plan för att förebygga detta problem. Att ha en sådan plan är, åtminstone för mig, ett slags anständig miniminivå för omsorg för våra ledande politikers arbetsvillkor.
Gissur Erlingsson