I budgettider dyker det upp en företeelse i offentlig debatt som är svår att begripa. När stat, kommun eller landsting meddelar att skatten ska höjas, jublar vissa vänsterdebattörer samtidigt som en del högerdebattörer buar. Det omvända mönstret är lika förutsägbart när det meddelas att skatten ska sänkas.
Somliga tycks oreflekterat heja på skattehöjningar eller -sänkningar. Det tycks mig orimligt. Innan skattejusteringar värderas, bör man fråga sig: vad ska höjningen gå till, eller var ska åtstramningen göras för att finansiera sänkningen. Om höjningen går till att låta någon administration svälla, är det inte givet att vänsterpersoner jublar. Om sänkningen exempelvis att barngrupper blir större eller att någon utlovad satsning uteblir, kan även högerpersoner dra öronen åt sig.
Ett uttryck för detta förhållningssätt är Skattebetalarnas förenings (visserligen vällovligt folkbildande kampanj) Hur mycket betalar du i skatt? Föreningen vill synliggöra all skatt vi faktiskt betalar. Syftet är att tillhandahålla verktyg att avgöra om skatterna är rimliga, om vi tycker att vi får tillräckligt mycket, för skattekronorna.
Kampanjen berättar dock enbart nivån på vår faktiska (synliga och osynliga) skatt. Man tar för givet att vi inte vet detta, men utgår från att vi har total överblick över vad systemet ger oss tillbaka. Jag är ytterst tveksam till att vi alltid tänker på det. Kampanjen hade vunnit på att synliggöra, inte bara vad vi stoppar in, utan också vad vi får ut.
Sjukvården (som finns där när vi föds, när vi blir sjuka, när vi åldras, och tar hand om oss i livets slutskede). Billig förskola, som tar hand om våra barn när vi arbetar. En generös föräldrapenning. Grundskola, fritidshem, gymnasieskola. Äldreomsorg. Och våra olika försäkringssystem: om vi själva, någon familjemedlem, vän eller släkting hamnar i ekonomiska problem, kan man ansöka om försörjningsstöd. Eller om vi blir sjuka, kan vi ansöka om sjukpenning. Tillkommer gör förstås en kritiserad, men ändå jämförelsevis fungerande, infrastruktur (vägar, järnvägar, kollektivtrafik), polis och försvar. Vi bor faktiskt i en av världens mest rättssäkra, jämställda och minst korrupta stater. Kanske är det en lyx som ska få kosta?
Skattedebatten är viktig. Den förtjänar bättre än slentrianmässiga påhejanden eller buanden. Den bör bättre diskutera vad vi tycker att pengarna ska gå till och varför de ska göra det. Det behöver inte ens nödvändigtvis vara en vänster-högerfråga (såvida man inte avgjort alltid anser att skatt är stöld). Är man säker på att det offentliga inte slarvar och slösar med medlen, kanske man är OK med hög skatt. Omvänt, vill man nog hellre behålla pengarna själv, om man tycker att de satsas på stolligheter. Om man tycker att skatten är för hög eller låg bör ligga i hur medlen används. Eller som de engelskspråkiga säger: The proof is in the pudding.
Gissur Erlingsson
docent i statsvetenskap vid Linköpings universitet, boende i Gnesta