Svensken tar med sig sin sed varhelst svensken far. När denne väl är på plats så slås ofta fast att traditionerna, de måste man ju hålla på. Svensken blir aldrig så svensk som när svensken är utomlands. Men om någon kommer till Sverige så är vi lika snabba med att säga: de får ju ta seden dit de kommer.
Min syster blev som turistguide i Turkiet utskälld av ett svenskt par som hade blivit väckta av ett förskräckligt oväsen i arla morgonstund. Min syster informerade om att det var stadens minaret som hade böneutrop. Något som paret undrade om man kunde stänga av.
Nej, kära nyanlända svenskar. Att assimilera sig och bli någon annan än den man är kan aldrig vara eftersträvansvärt. Vi är olika och det är det fina med oss människor. Däremot ska vi ju sträva efter att lära känna varandra. Det är något som är lättare sagt än gjort i ett land där alla gärna håller sig på sin kant och inte vill komma för nära inpå.
"Var träffar man svenskar och hur lär man känna dem?" Frågan ställdes av en person som hade bott fem år i Sverige. Det där är något för oss var och en att fundera över, men framför allt att ta itu med.
Att påstå att det är för många invandrare i vårt land är verkligen helt galet. Däremot är det nog så att det är alldeles för många människor i vårt land som inte släpper in, säger välkommen och visar intresse av att få lära känna, dela med sig och vara generös. Det är där ju något som vi svenskar annars ofta uppskattar oerhört när vi själva har varit utomlands: "tänk de var så fattiga men ändå delade de med sig av det lilla de hade och var de så hjälpsamma."
Att börja ett nytt liv i ett nytt land kräver oerhört mycket. Vi vet hur det fungerar hos oss. Grannens dotter fick jobb tack vare att farbroderns systers granne behövde extra hjälp i företaget. Det krävs kontakter, nätverk, människor som hjälper till.
Dessutom skulle vi arbeta för ännu större tillgänglighet. Här ute där jag bor är vi många som skulle kunna erbjuda både jobb och praktikplats. Tyvärr så går bussen så sällan och när den går så är den alldeles för dyr. Här krävs en hel del nytänk.
Om vi öppnar och släpper in – i vår familj, i våra nätverk – skulle livet bli lättare för många. För de flesta av oss skulle livet bli mer spännande och ännu mer innehållsrikt.
Eller som min son uttryckte det när han undrade varför Diljit inte kunde vara i sitt hemland. När han fick veta att det är krig där så sa han: "Jag är så glad att Diljit är här för ingen vill ju leva i krig och nu är hon är vår vän och så lagar hon ju helt annan mat än du, mamma."
Oförstörda barn ser med en gång fördelarna och de har en hel del att lära oss vuxna. Att ta seden dit man kommer – kommer jag nog aldrig att förstå. Men ordet lagom är bra, så lagom mycket sed dit man kommer tror jag är eftersträvansvärt.
Åsa Ingårda
(C), företagare längs Väg 223