Nyligen deltog jag i ett seminarium om demokrati och folkbildning. Arrangör var Nyköpings folkhögskola. Vi fick ta del av en föreläsning som gav en redogörelse för demokratins roll i samhällsbygget från 1940 och framåt.
Demokratin hade varit en självklar roll i medborgarnas fostran och att det i begreppet låg att garantera kritiska medborgare som aktivt ifrågasatte. Vi kom in i 90-talet och här hade något hänt. Tydligast var det i läroplanen och en slutsats var att vi nu i vår tid led av självupptagenhet och att individen stod så i centrum att priset var att kollektivet nu var satt åt sidan. Nu upplåts individen att själv aktivt välja alternativen och det lät som om det var skadligt och att ett allt för stort ansvar lagts på oss.
Jag är ett barn av 1970-talets skola där vi alla skulle vara lika och att den skola vi har i dag är ett resultat av att vi mer och mer kommit att inse: Vi är alla olika och vi har alla olika behov och att vi i grunden är lika i värde. Under en stor del av 1900-talet har samhället/staten propagerat för en enda lösning. Valmöjligheterna har varit få, vilket har varit till stor skada för alla som haft andra behov en kollektivet/normen.
I vår tid tillåts vi se att det finns alternativ och vi får verktyg att själva skapa dem. Jag har rätt att vara en individ med särskilda behov. Jag får förstå att jag har förmåga att se mina behov och att jag också är bemyndigad att både välja och föreslå alternativ.
Föreläsaren var bekymrad över att det nu finns starka strömningar där man tänker sig att demokratin är fullbordad. Vilka är det som säger så? Nja det gick ju inte att direkt peka på men att det gick att tyda.
Entreprenörskap som nu finns tydligt i läroplanen diskuterades inte alls och det lyftes som någon slags varning. Entreprenörskap är ju att bli bemyndigad, att se alternativen och själv skapa dem.
Att demokratin skulle vara utspelad är en intressant slutsats? Jag gör inte som du säger utan jag gör som du gör. Vilka är demokratins företrädare idag? På vilket sätt kan jag identifiera mig med dessa. Det handlar om förhållningssätt. Är vi villiga att mötas för att se lösningar ifrån olika håll? Jag skulle säga nej. Var och en står och stampar på sig planhalva och under tiden kan ett expresståg fara förbi utan att vi märker något.
Det är väl snarare så att demokratins processer är så cementerade att det är svårt att få pröva nya former. Svårt att vara den som vill förändra – och samtidigt få erfara att färg är färg och skall inte blandas, eller att man i en färg skulle kunna tycka olika. Det är så långt ifrån hur framförallt unga människor tänker i dag.
Så om demokratin är synonymt med våra tidigare samhällsbyggen så är det kanske inte konstigt att gamla, stela organisationer, vana vid egen makt och starkt inflytande på allt, skakar i grunden. Dess företrädare blickar nostalgiskt tillbaka, ibland också inom folkhögskolornas sfär.
VI är ju fostrade att ifrågasätta och tänka själva. Här är den stora krocken. Jag tror att folkhögskolorna kan vara en del av räddningen, platser där vi möts utan titlar, får tänka fritt och själva formulera fortsättningen.
Åsa Ingårda
(C), företagare längs väg 223