När jag ser hur en segelbåt smeker det spegelblanka havet i utanför Nyköping händer det att jag förlorar mig i drömmar. Jag ser framför mig hur hela familjen drar på sig orange flytvästar och efter en fantastisk seglats genom fjärden kliver vi iland på någon ö och grillar korv till ackompanjemang av den hesa sången från fiskmåsar. I de där stunderna kan jag känna ett sug efter att skaffa båt.
Förslaget brukar inte falla i så god jord hemmavid. En utav sönerna brukar heja på men övriga familjen visar antingen prov på ett totalt ointresse eller så skrumpnar deras ansikten ihop i en grimas av total motvilja. För de sistnämnda familjemedlemmarna är båtar inte förknippade med någon slags idyll utan snarare ett evigt underhållsarbete, isande saltstänkta vindar och kräkframkallande vågor.
Och de räcker med att de säger vågor för att mina drömmar om en egen båt ska fara all världens kos. Jag har ett fruktansvärt minne från en fiskeresa som jag gjorde under min högstadietid. Gamla dyningar gjorde mig så fruktansvärt sjuk att jag grät av lycka när jag såg att vi närmade oss land igen. Jag lät tårarna rulla nedför mina kinder, helt oblygt inför mina klasskamrater.
I dagens SN kan ni läsa mer om en del av de knasigheter som försiggår på våra vatten.
Roger Sundberg