Min mor har alltid varit intresserad av djur, och kanske har haft lite mycket tid över. När jag var liten tyckte jag det var roligt att vi skaffade många djur. Men sen när jag tröttnade på mina egna, och ändå var tvungen att ta hand om dem, var det inte lika roligt längre.
Just nu har vi två vita fluffbollar till hundar, sju kaniner, nio undulater, en minigris, tolv hönor, flera miljoner bin och två åsnor. Min familj brukade även ha fem katter och tre tamråttor. Även om det kan vara ganska mysigt att bli väckt av en hund som slickar en i näsan så blir man ganska trött när hunden bestämmer sig för att ligga i högen med nytvättade kläder: plötsligt har man fått en pälsjacka i stället för sin favorittröja.
Den gulliga lilla minigrisen Snuffe är jag livrädd för sen han jagade mig och försökte bita mig. Han är helt svart, ragg på ryggen och har betar. Det gör det inte precis lättare att gå ner till becksvarta jordkällaren han bor i och mysa med honom.
De två vita åsnorna, som så tur är bor i ett stall någon kilometer bort, är jag inte heller jätteförtjust i, framför allt för att de är stora och försöker sno mat när vi har utelunch. Det mest ovanliga husdjuret vi har haft är nog en duva vid namn Pelle som vi hittade övergiven i Södertälje när han fortfarande var en fågelunge. Vi tog hand om honom i ett år och sedan släppte vi honom. Flera år senare syns han vid området vi bor.
Valdemar Nyström
Praktikant på Gnestaredaktionen