Hon hette Diana och var en röd snipa. Vi köpte henne av en gullig farbror som berättade om barn och barnbarn som hade vuxit upp med båten. Trots lite båtrelaterade skador på en familjemedlem i form av brutet revben kan jag säga att sommaren med Diana var en av mina bästa. Minnen av kluckande vågor och frihetskänslan av att vara ute på havet bär jag med mig.
Sen kom hösten och i samband med flytt kunde vi inte ha kvar båten. Det var inte direkt säljarens marknad så det tog ett år innan någon nappade. Det var inte bara en båt som åkte i väg på släpet utan också våra minnen.
En båt är så mycket mer än bara ett fordon till sjöss. Därför kan jag bli så ledsen när jag ser vrak som står uppställda lite här och var. Trots det dåliga skicket kan man se att vraken bär på en historia från en tid som varit. Hade de kunnat prata hade vi säkerligen fått höra berättelser om badande barn på sommarlov, plastmuggar med ljummen saft, kaffetermosar, svalkande havsbris, stekande sol och dofter från solkräm. De hade berättat om ljumma sommarkvällar med abborrmete där bara mörtar fastnar på kroken, om sammanhållningen på sjön där alla hälsar på varandra och om barn som somnar i ruffen.
När det ändå är dags att ta farväl av sin pärla för gott kan det bli svårt. Läs mer om avsaknaden av båtskrotar på sidorna 4 och 5.
Hanna Brännbacka
REPORTER hanna.brannbacka@sn.se 0155-767 00