Det är märkligt hur svårt det ska vara att lyssna. På kroppen och sig själv menar jag. Känna efter vad som verkligen känns, hur det känns och någonstans leva i nuet. Barn är bra på det där, men vi vuxna glömmer lätt bort. Nu försöker jag att lyssna på vad den här varelsen verkligen vill och behöver.
Det hela började när jag av hälsoskäl var tvungen att pausa min vanliga träningsrutin ett tag. En av mina kära vänner hade dessutom länge sagt att jag verkligen borde testa yoga. Jag gav upp och dammade av den där yogamattan som jag av någon anledning haft i en massa år. Kärleken var omedelbar. Alla celler i mig gav tummen upp. Sedan har det bara fortsatt. Varje morgon är jag där på min matta.
Och kanske är det en biverkning av yogan, men i samma veva som den dammiga mattan drogs fram så har jag insett att om kroppen och knoppen ska vara mina kompisar genom livet, så behöver jag gå mer på känsla. Förnuftet hänger jag ändå med alldeles för mycket. Det har resulterat i att jag mycket mer gör sånt som är kul. Det yogas, plockas blommor, åks skidor, liggs i gräs och kollas på moln, cyklas, bokas resor, sägs mer nej till vissa saker och ja till annat, äts god mat i stimmiga lokaler, skits i att det är en dag i morgon också och sen sover bort dagen efter om det är det som känns bäst. Jag försöker stryka ordet "måste" ur mitt vokabulär och jag äter min vikt i choklad ibland. Att lyssna handlar om balans antar jag.
Maria Gustafson Danielsson
GNESTAREPORTER maria.gustafson@sn.se 0155-767 57