Mycket i vår vardag handlar om rollspel där vi kan inta olika positioner. Det handlar dels om hur vi ser på oss själva – det man kallar självbild, dels om hur vi ser på personerna i vår omgivning.
Vi behandlar andra människor olika beroende på hur vi ser på deras roller och hur vi ser på oss själva. Med klädsel och attityd markerar vi grupptillhörighet.
Om jag går in i en affär när jag kommer direkt från att ha tvättat bilen, iklädd träningsoverall blir jag behandlad på ett annat sätt än om jag kommer snyggklädd och nyduschad.
I en miljön där man är känd – blir man behandlad lika oberoende av hur man är klädd.
I miljöer där man är okänd blir man dock olika bemött beroende av den ytliga image som människor omkring mig uppfattar i kläder och attityd.
Som karl blir man väldigt olika behandlad om man ser liten och beskedlig ut eller stor och stark. Jag har själv varit med om en händelse som tydligt visar hur image spelar roll:
Jag gjorde i slutet av 1960-talet lumpen i Karlskrona på KA 2, kustartilleriet. Vi var 500 kustartillerister samtidigt som flottan hade 6000 flottister i staden. På vårt regemente – KA 2 – fanns något så ovanligt som en dansrotunda inne på regementet. Rotundan låg i utkanten av regementet så de danslystna tjejerna kunde komma in via en ingång från staden medan vi bassar fick gå direkt från kaserngården.
På dansgolvet märktes rivaliteten mellan flottan och kustartilleriet.
Det här är min historia: Vi var några grabbar som en längre tid tränat det vi kallade karate. Det bestod i att vi försökte slå sönder brädbitar och mindre plankor med bara händerna. Det gick inget vidare men vi blev ändå lite tränade och lärde oss hur man skulle tänka och slå för att lyckas.
En sen lördagsnatt när vi andra på luckan sov kom två berusade och högljudda bassar in på luckan. De hade varit på bio och sett en karatefilm och sedan gått en krogrond och blivit stökiga. Nu skulle de testa att slå av staget på en trästol på luckan. De förde ett herrans oväsen men mera blev det inte. Stolen var lika hel som Povels kokosnöt. För att få slut på stöket for jag upp ur sängen och sa åt fyllona att hålla i stolen så skulle jag visa hur det skulle gå till. Med hjälp av adrenalinpåslaget och lite träning slog jag av all kraft sönder stolen med ett slag. Det gjorde ont men jag höll masken och röt: Gå och lägg er och håll käften! Det blev tyst och snart sov alla.
Efter detta intermezzo fick jag öknamnet Karate-Jansson av kompisarna. De trodde verkligen att jag kunde karate.
Några onsdagar senare fick jag nytta av denna image: när onsdagsdansen på Rotundan pågått någon timme blev det bråk mellan ett gäng flottister och några av min kompisar. Jag var uppe på luckan när två av mina kompisar kom infarande och ropade: Jansson, du måste komma ner på Rotundan och hjälpa till! Flottisterna slår ihjäl Jonsson och Mokvist!
När jag minuten senare rusade in på Rotundan skrek alla mina kompisar med en mun: Karate-Jansson – bra att du kom!
Mina kompisar trodde verkligen att jag kunde karate och deras vrål verkade så naturligt att hela gänget flottister drog iväg och bråket var avslutat. Tack vare den image som karatekunnig jag hade fått!
Tommy Jansson
utvecklingskonsult, Stigtomta