Det händer mycket besynnerliga saker när man passerar 60 och drar vidare mot 70:
På oss gubbar upphör hårväxten på huvudet och återuppstår på annan plats: främst
på öron och näsa. Där växer det desto mera – stora borstar av strävt hår på platser där det knappast gör någon nytta och dessutom är svårt att klippa. Och även ögonbrynen får en ny skjuts efter 60. De växer och buskar till sig så att de minsta barnbarnen blir rädda.
Och att klippa dem samtidigt som man har glasögon är närmast hopplöst.
Och sedan det här med att fastna och häkta i: som 40-åring kan man utan problem passera dörrhandtag och ryggstöd i morgonrock utan problem. Som 60-plusare går det sämre: skärpet i morgonrocken fastnar i alla dörrhandtag, något som kräver precision. Och allt som på något sätt kan häkta i gör det. Och utan läsglasögon ser man bara en dimma så åtgärd 1 blir att försöka hitta glasögonen. Som ofta gömt sig på något elakt ställe. Utom ibland då alla läsglasögon dyker upp samtidigt på samma bord. För att sedan lika snabbt dra åt olika håll och bli osynliga.
Det är det här man brukar omnämna som människans kamp mot död materia.
För några år sedan hörde jag Leif Silberskys sommarprogram där han gav en bra bild av läget: När man lyckats komma ner så lågt att man räcker att knyta skorna funderar man på om det inte är något annat man borde passa på att göra när man ändå är där nere?
Det här var en lite gnällig kröniketext – i gnälligaste laget. För egentligen är ju livet för det mesta ett spännande äventyr även efter sextio. Det avgörande är förmågan att vara nöjd- att kunna se glädjen i de små vardagshändelserna. Något som jag själv vill tro att jag är ganska bra på. Det behöver inte vara så förbaskat märkvärdigt för att en händelse eller upplevelse ska bli en god stund.
I Stigtomta är vi ett gäng pensionärer som träffas och spelar boule en gång i veckan vilket vi tycker är skitkul. Boule är en gammal typ av sociala media, där man befinner sig på samma plats som dem man pratar med och där alla ämnesområden kan diskuteras.
Förutom vädret och läget i världen även vilket klot som ligger bäst till i sanden.
Och någon gilla-knapp behövs inte – alla som är där gillar garanterat att vara det!
Tommy Jansson
utvecklingskonsult, Stigtomta