Det är en stor gåva för en människa att kunna känna sig nöjd. Att känna sig tillfreds med hur man har det. Man brukar ju säga att avgörande för hur man trivs med tillvaron mera handlar om hur man tar det snarare än hur man har det. När två personer lever ganska likartade liv kan mycket väl den ena vara helt nöjd medan den andre är mycket missnöjd.
Och det verkar inte finnas något tak på hur mycket pengar, hus och prylar man har – den som har en mille på banken vill ha minst en till och tills hen får det kommer hen att gå och gnälla. Man vill alltid ha mera.
När jag var tonåring i början av 1960-talet hade jag en klasskamrat med vilken jag försökte utröna människans strävan efter prylar och lycka. Jag minns att vi spånade kring hur många bilar en familj ville ha, hur stora hus man önskade och så vidare. Och när man hade tillräckligt många bilar skulle man då sträva efter en egen helikopter, undrade vi.
Vi försökte i våra filosofiska resonemang förstå vad människor skulle sträva efter när de materiella behoven var uppfyllda med råge. Om du har precis allt i prylväg – vad ska du då sträva efter? Sociala relationer – gå in i en förening. Tillbringa mycket tid i naturen – uppleva årstidernas växling där. Resa till avlägsna länder och lära av andra kulturer?
Jobba som volontär och bidra till förbättringar av livsbetingelserna för fattiga?
Det verkar finnas lika många definitioner på lycka som det finns människor. Man kan dock påstå att chansen att få uppleva lyckokänslan är större om vi har förmågan att vara nöjda.
När man hör om alla olyckliga människor som har hur mycket pengar och prylar som helst men söker tröst i droger blir man fundersam. Tydligen är det ytligt materiella inte tillräckligt för en upplevelse av lycka och harmoni.
Man kan undra vad det är man saknar när man uppenbarligen mår dåligt trots högsta tänkbara materiella levnadsstandard.
Kanske lite spontan uppskattning från någon som menar vad hen säger? Kanske att känna att man verkligen ingår i en grupp där man bryr sig om varandra?
Kanske kan man säga att människor som är blasé på prylar kan finna harmoni om de kan finna glädjen i det lilla. Om de kunde återvinna förmågan att vara nöjda med hur det är.
Vilket egentligen bara kräver att man själv definierar sin norm för hur man vill leva och vad man anser vara lycka.
Låter man sig styras av konsumtionssamhällets sämsta sida lämnar man fältet fritt för säljarna att definiera normen och därmed styra våra liv. Lycka genom konsumtion!
I värsta fall med följden: en total oförmåga att vara nöjda.
Tommy Jansson
utvecklingskonsult, Stigtomta