Enligt indianerna så krävs det en hel by för att fostra och vägleda ett barn. Vad man menar är att alla vuxna delar på ansvaret för varje barns uppfostran. Och i vårt land fungerade det ganska bra så länge vi bodde i mindre samhällen eller i större städer där det fanns en utvecklad grannkontakt. Ju anonymare vi blir för varandra som vuxna desto enklare blir det att inte bry sig om andras barn. Man vänder sig hellre bort och säger att man inget sett än att man ingriper när det skulle behövas.
När jag växte upp i Norrköping på 1950- och 1960-talet var vi ungar medvetna om att de flesta vuxna skulle ingripa om vi gjorde något dumt. Ingripa och ta kontakt med ens föräldrar.
Vi hälsade på vuxna, tog i hand och såg de vuxna i ögonen när vi blev tilltalade. Det var ganska enkla regler för umgänget mellan barn och vuxna och inte något svårbegripligt. De vuxna hade en naturlig auktoritet i sin ålder och erfarenhet så det kändes inte förödmjukande att skärpa till sig när man blev tillsagd. Det var en allmänt accepterad rollfördelning. De vuxna hade levt längre, varit med om mera och skaffat sig life skills – livskompetens.
När vi nu läser om den svenska skolans problem är det lätt att inse att dess ursprung ligger någon annanstans och betydligt tidigare i barnens liv. Från att det förr var helt självklart att barn och unga mötte vuxna med respekt har det blivit närmast tvärtom. Vi vuxna måste inse att vår livserfarenhet och tränade omdöme leder till ett ansvar att vägleda de yngre. Om vi som föräldrar och vuxna abdikerar från detta ansvar får vi dyrt betala för de problem detta leder till. Och en del av samhället som särskilt drabbas är skolan där en stökig miljö utan arbetsro leder till dåliga studieresultat och otrivsel.
Vi vuxna måste hjälpas åt att vägleda barn och ungdomar i deras utveckling och ge dem hållbara normer. Man kan vara högljudd och fysisk på idrottstimmar, på gymnastiken och under längre raster. Under teorilektioner får man vara mera nedtonad medan man i mera workshop-liknande undervisning för en dialog.
Stökigheten i skolan finns inte överallt och inte alltid men för ofta för att vara acceptabel. Stöket har inget med frihet att göra – det är respektlöst och leder till en otrevlig miljö för alla. Dessutom blir resultatet i form av kunskap och kompetens sämre för alla i en kaotisk miljö. Och att lära sig att läsa de sociala koderna – det vill säga att förstå vad som krävs i olika miljöer och i olika situationer – är en del av den sociala kompetensen.
Som vuxna – föräldrar – lärare – idrottsledare och så vidare måste vi hjälpa de unga att bygga denna kompetens så att de tryggt kan röra sig mellan olika arenor. Det är det som är frihet!
Tommy Jansson
utvecklingskonsult, Stigtomta