Vid Sverigedemokraternas landsmöte i Västerås förra helgen lät partisekreteraren och Sveriges riksdags andre vice talman Björn Söder sig intervjuas av DN:s Niklas Orrenius. I intervjun utvecklar Söder sin syn på nationalismen. Han förklarade att judar och samer inte är svenskar bara för att de är svenska medborgare.
Judar, samer, romer, kurder och muslimer tillhör andra nationer än den svenska och vi får inte ha för stora inslag av dessa i Sverigedemokraternas Sverige, klargör Söder.
Veckan innan hade en annan Sverigedemokrat, pressekreteraren Martin Kinnunen, föreslagit att Sverige bör upprätta ett register över brottslingar som har en föräldrar med annat ursprung än svensk.
Steg för steg har Sverigedemokraternas talesmän på kort tid återknutit till partiets barndom och dess ideologiska rötter i nazism och fascism. Partiet har visat sig vara långt ifrån ett enfrågeparti. Det är ett parti som står stadigt i en idétradition som vi i Sverige alltsedan andra världskriget har försökt förneka.
Vi vet alla vad som hände i Tyskland och Europa under 30- och 40-talet. Hur de psykologiska hjulspår som nazismen skapade ledde rakt in i förintelselägren. Hur alla som inte passade in i den nationella mallen till slut var mindre värda än daggmaskar.
Det fanns många nazister i Sverige under 30-talet och början av andra världskriget. Hitler hade många beundrare, inte minst bland svenska akademiker och intellektuella. Lokala nazistiska partier var framgångsrika på många håll. Men till skillnad mot Sverigedemokraterna lyckades de aldrig ena sig under en gemensam ledning.
När krigslyckan vände för Hitler blev det plötsligt väldigt tyst. Efter 1945 var det få i Sverige som ville kännas vid sina tidigare sympatier. Sveriges tidigare kulturella orientering mot Tyskland riktades istället mot England och den anglosaxiska världen.
Frågan är om Sverige efter andra världskriget gjorde upp med det ideologiska arv som de nazistiska sympatierna bottnade i. Om inte nazismens nationalistiska tankegods och känslor levde kvar - och nu kommer fram igen, i en ny skepnad, uttryckt med andra ord men med en snarlik innebörd.
Det är en idétradition så långt man kan komma ifrån de demokratiska och publicistiska ideal som SN en gång grundades för att värna och som fortfarande är tidningens ledstjärna.
Henrik Arnstad, författare till den uppmärksammade boken "Älskade fascism - de svartbruna rörelsernas ideologi och historia" (Norstedts 2013), karaktäriserade på en föreläsning på Nyköpings folkhögskola för något år sedan nyfascismen i Europa med orden: "Det börjar alltid med judarna, och slutar alltid med judarna".
Nu har Sveriges nyfascistiska parti tagit bladet från munnen. Och partiet har gjort det genom en representant för Sveriges riksdag.