Det tog inte många år av vegetarianism för att inse att köttfrihet är ett val som provocerar. Efter snart två decennier har jag blivit härdad. Att jag är vegan är oftast ingenting jag tänker på: för mig är det en självklarhet. För andra blir det en provokation. Och det trots att jag faktiskt skiter i vad du äter, bara du kan stå för det själv.
När jag för några månader sedan fick höra att en varg hade setts i närheten av byn där jag är uppvuxen trodde jag först att jag hört fel. Inte finns det varg här, i Sörmland? Men, visade det sig, det var faktiskt så. Det fanns varg, och inte bara en utan två, utan ett revir och sen kanske till och med ungar. Kanske.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Även vargar provocerar. Många vill inte ha dem här, andra vill inte ha dem alls. Rädslan finns där, som något djuriskt instinktivt, men frågan är hur befogad den är. Egentligen.
Det är helt enkelt lätt att bli provocerad av saker som tvingar oss att ifrågasätta det liv vi oftast tar för givet. Egentligen handlar det inte om att jag har valt bort köttet, utan om att du aldrig reflekterat över varför du fortsätter äta det. Och med de vilda djuren inpå knuten tvingas vi alla fundera över om vi verkligen har rätt att bestämma över flora och fauna i de områden vi lever i. Eller om det kanske borde vara vargen som bestämmer över oss.
Veronika Skärlund
GNESTAREPORTER veronika.skarlund@sn.se 0155-25 68 19