De halkar runt på den isiga snön nere vid Nyköpingsån och får något förväntansfullt i blicken när jag hastar förbi. Herr och fru Gräsand hoppas väl att det är brödsmulor i min kasse, som tyvärr bara innehåller låneböcker och ett kollegieblock.
De tittar länge på mig, vänder sig sedan mot varandra och i förtroende snattrar andhannen fram en lågt ka-ka-ka till andhonan. De utbyter ännu en blick och sedan, som på en given signal, stirrar de uppfodrande på mig igen. Själv förklarar jag för dem att jag tyvärr inte har något bröd i dag och hasar vidare i snöblasket med mina låneböcker.
Jag skulle så oerhört gärna vilja veta vad han sa till henne. Kanske "Vad var det jag sa, tanter med tygpåse har aldrig bröd med sig!" eller "Det är bättre med de där människorna som är en knapp meter långa och har overaller i glada färger. Dem kan man lita på."
Ibland dyker de t upp rapporter från forskare som ägnat tiotals år åt att studera lätena hos en djurart och som därefter meddelar att "djuren eventuellt verkar kunna överföra budskap till varandra genom sina läten." Om de i stället satt en ynka kvart bland fåglarna vid Nyköpingsån skulle de kunna lägga ner den där forskningen. Klart fåglarna pratar med varandra. Jag undrar bara vad "tant med låneböcker i kassen" heter på andspråket.
Kattis Streberg
KULTURREDAKTÖR kattis.streberg@sn.se 0155-767 55