Patriarken Abraham är stamfadern, den gemensamma centralpersonen i judendom, kristendom och islam. Han är huvudpersonen i berättelserna hos Bokens Folk, de troende i de tre religioner som har sina religiösa och sociala rättesnören nedtecknade. Här kan anhängarna finna stöd och kraft i de skrivna tankar och gärningar som är grunden för respektive trosriktnings existens.
Dessa tre är de abrahamitiska religionerna. De är monoteistiska: religioner som bara accepterar en gud. De har samma gud alla tre. På arabiska heter Gud Allah, på hebreiska Javhe.
Gamla Testamentets Moses ses i Koranen som en betydande profet före Muhammed. I Koranen är kristendomens Jesus den näst störste profeten efter Muhammed.
När de i grunden har så mycket gemensamt om tro och människa varför då dessa ständiga dramatiska och brutala konflikter? En av de viktiga komplikationerna i umgänget är att både kristendomen och islam gör anspråk på universell giltighet, på sanningen, den kompromisslösa rättfärdigheten. Staten Israel genomför sitt krig på hemmaplan, den hemmaplan som de anser att Gamla Testamentet har gett dem rätt till. Kriget mellan israeler och palestinier handlar om rätten till land: min rätt och min rätt. Judendomens anhängare missionerar inte, vilket däremot kristendomens och islams företrädare har gjort sedan begynnelsen, med svärdet i hand.
Den västliga kristenheten lever idag i allt väsentligt i sekulära stater med liberala demokratier, en glädjande effekt av upplysningstidens kamp för förnuft och rättvisa och franska revolutionen: sociala, religiösa och politiska omvandlingar som de av islam präglade staterna inte har genomgått. I en liberal demokrati tolereras den andres politiska uppfattningar och religiösa åsikter, så länge utövarna håller sig inom lagen. Länder präglade av islam saknar ofta demokratiska ramverk. Denna verklighet gör att politisk frihet, tryckfrihet och religiös tolerans är sparsamma godheter.
Räcker det med fria val, fria ord och rättsäkerhet för att hålla ihop ett demokratiskt samhälle? Eller krävs det även gemensam etik eller bara laglydighet? Eller både ock?
En grundläggande del i demokratin är att hantera motstridiga intressen genom förhandlingar och kompromisser. Hur långt och länge klarar det öppna liberala samhället att tolerera intoleranta människor? Det är naturligtvis nödvändigt att tänka sig in i den andres situation och kunna leva med olösta konflikter i begränsad omfattning, men måste acceptans innebära respekt? Är toleransen obegränsad? Det finns krafter som arbetar för en glidande tolkning av rimligheten i demokratins spelregler som gör att fler och fler inte anser dem värda att försvara. Vad händer om vi inte är beredda att försvara det toleranta samhället mot de intolerantas angrepp?
Lästips:
Amin Maalouf, Korstågen enligt araberna.
Amos Oz, Hur man botar en fanatiker.
Andrzej Stasiuk, Taksim.
Ayaan Hirsi Ali, Kräv er rätt.
Ian Buruma, Mordet i Amsterdam.
Kader Abdolah, Sändebudet – En berättelse.
Ulf-Göran Widqvist (S)
författare och småföretagare.