Katrineholm, tidigt nittiotal. Min familj bor ett kvarter från Backavallen.
På vinterhelgerna brukade pappa ta med mig och min storebror, och kanske några kusiner också. Han la ett fårskinn i skrindan och drog den fullastad med ungar, mackor och varm choklad. Här skulle det åkas skridskor! Overall i bävernylon, ärvda bandyrör, knallorange hjälm i plast som pappa hade som liten. Stelfrusna tår och gnäll. Det sistnämnda från min sida.
Det enda jag såg fram emot med de där utflykterna var matsäcken. Jag avskydde att åka skridskor. Min storebror och mina äldre kusiner åkte såklart jättebra och svängde förbi mig och gjorde snabba inbromsningar så isen sprutade. Själv hackade jag mig fram med steg på isen – tick tick tick. Allt detta finns bevarat på en skrapig VHS-kassett. Till och med när pappa försökte med vita isprinsesseskidskor i julklapp var det ett dödfött försök.
Han var själv uppvuxen i samma hus, och hade varit på Backavallen varje ledig helg på vintern. Han gick på bandy här, när KSK var bäst i Sverige, och köpte korv i papper (utan bröd!) och en kopp buljong till.
Cirka resten av hela staden tyckte skridskor var det roligaste som fanns. Jag var i försvinnande liten minoritet. Backavallen var ett ställe för nöje, att träffas. Här hade ju till och med VM spelats en gång i tiden, för tusan!
Här till höger kan du i tidningen läsa om Backavallen, men även Folkungavallen i Nyköping och flera andra idrottsplatser i Sörmland. Vad har de betytt för oss? Vad har de betytt för dig? För trots att skridskor inte var något nöje för mig, minns jag ändå de där dagarna med värme. Och eftersom det är fars dags-tider, vill jag tacka pappa för de där dagarna, och för att du alltid gnuggade mina små istappstår när vi åt matsäck.