De senaste veckorna har det rapporterats om intressanta förslag i Gnestapolitiken: införande av ungdomsråd och idrottsråd, samt avskaffande av facknämnder. Sådana reformer är lite av statsvetares våta dröm. Har man, som jag, utgångspunkten if it ain´t broken, why fix it? undrar man förstås vilka problem reformerna ska lösa? Och kanske viktigare: vilka oavsedda konsekvenser kan de få?
Låt oss titta ungdomsråden och avskaffandet av facknämnderna. Ungdomsråd införs för att få in yngre i planering, beslutsfattande och genomförande av sådant som just berör dem. Önskan är att långsiktigt stärka deras politiska förtroende och engagemang. Poängen med att slopa facknämnder är att stärka fullmäktiges inflytande och förbättra helhetssynen i politiken. Gott så. På papperet är det vällovliga initiativ.
Helt oproblematiska är nu inte reformerna. Redan 2007, när Gnesta utredde sin dåvarande rådsorganisation, vädrade jag mina tvivel om samverkansråd. Jag anser att råden delvis är uttryck för att partierna abdikerar från en av sina viktigaste uppgifter: att väga samman åsikter till helhetsorienterade politiska plattformar. Motstridiga uppfattningar, inklusive ungdomars (och, ja, idrottsföreningars), ska vägas mot varandra till en helhet. I slutändan ska detta mynna ut i en politik som gynnar allmänintresset. I min värld bör partierna klara av att ta in ungdomar och deras uppfattningar – liksom idrottsföreningars – i sitt formulerande av politik. Införande av rådsorgan kan därför ses som uttryck för partiernas kris.
Om kommuner trots allt bestämmer sig för att införa ungdomsråd, visar lärdomar från andra kommuner att man måste satsa seriöst på dem. Där råden tycks ha införts på symbolpolitiska grunder, har man inte alls lyssnat på ungdomarna. Falska förhoppningar om inflytande har skapats, och i slutänden har man bara förvärrat yngres politikermisstro. I Svedala, på 1990-talet, gick det så långt att besvikna ungdomar bildade ett eget ungdomsparti.
Avskaffande av nämnder då? En baksida med dem är att antalet politiker minskar. Detta gör att medborgarnas kontaktytor med kommunpolitiken krymper. Statsvetaren David Karlsson målar upp ett scenario där kraven på de kvarvarande politikerna ökar dramatiskt, och att allt mer makt successivt flyttas till tjänstemän. Konsekvensen kan därför bli att den demokratiska förankringen på olika sätt försvagas. En ökad fokusering på långsiktiga frågor riskerar också att leda bort politiken från mer vardagsnära, dagsaktuella frågor, det vill säga sådant som vanligtvis engagerar medborgarna.
Min gissning är därför att de reformer som är på agendan i Gnesta knappast lär locka fler personer till partierna. Snarare riskerar de tyvärr att långsiktigt fördjupa partiernas rekryteringsproblem.
Gissur Erlingsson
docent i statsvetenskap vid Linköpings universitet, boende i Gnesta