Det entreprenöriella tänkandet kännetecknas av att det är lösningsorienterat – man söker praktiska och funktionella lösningar. Det utgår ifrån att det alltid finns flera lösningar och att allt – även det som funkar hyggligt – kan bli bättre. Kreativitet är en självklar kraft i den entreprenöriella processen – det är högt i tak och utgångspunkten är att allt är möjligt och värt att pröva.
Just att pröva är en grundbult i det här sammanhanget – när man gjort en förstudie börjar man att pröva de arbetshypoteser man fått fram. Man gör det inte i en avgränsad laboratorielokal utan i verkligheten. Funkar det eller funkar det inte? Vad kan vi justera för att det ska fungera bättre? Är det något att satsa på?
Utgångspunkten är hela tiden en målbild – en beskrivning av vad det är man strävar efter. Hur man vill att det ska se ut för att man ska fira att man lyckats. Målbilden är det som pekar mot fokus och det som ger energi i processen. Om alla involverade i en utvecklingsprocess tagit till sig målbilden och strävar mot den vinner man mycket kraft. Det gör det också mycket lättare att beskriva delmål på vägen om man vet var slutmålet finns.
Om vi till exempel skulle ta den viktiga vård och omsorgen i välfärdssamhället och beskriva dess målbild. Hur ser den ut? Vad är det vi vill uppnå med samhällets insatser inom vård och omsorg? Kan det vara: att se till så att medborgarna är friska och arbetsföra? Eller ska vi också lägga till är lyckliga? Eller?
Hur ser egentligen uppdraget ut? Vad är vi till för? Varför finns till exempel landstinget?
När vi blivit helt överens om hur målbilden i denna sektor ser ut blir det mycket lättare att analysera och utvärdera landstingets organisation, ledning och prioriteringar. Och det som är avgörande för allmänhetens bild av landstinget är hur det fungerar i relation till patienter och anhöriga. Där den egentliga vården pågår.
Men historiskt sett har förändringar i landstingets organisation ofta handlat om att bygga flera våningar och utväxter på överbyggnaden. Kommer vi då närmare målbilden om vi skapar nya administrativa resurser, genomför flera möten med flera deltagare och så vidare? Sannolikt inte! Personalen som jobbar i direkt kontakt med patienter och anhöriga är landstingets viktigaste resurs som man på bästa sätt också bör ta tillvara. Och den patientnära personalen får ofta välförtjänt beröm: de har ett bra bemötande trots en ofta pressad arbetssituation.
Det är ledningens och organisationens förmåga att dra nytta av medarbetarnas engagemang och lust att bidra till förbättringar som är avgörande! Det finns sannolikt många förbättringar att göra om man styr om medel från overhead-kostnader till verksamhet. Och höjer taket så att medarbetarna får utrymme att påverka arbetets uppläggning och organisation. Till allas nytta!
Tommy Jansson
utvecklingskonsult, Stigtomta