Jag tycker det är ganska tråkigt med folk som "jag träffade mina polare när jag gick i högstadiet och nu ska jag umgås med dem resten av mitt liv". Det är ju inte speciellt utvecklande.
Så säger Fredrik Eriksson i en artikel på Personligt, på sidan 27 i dag.
Jag träffade mina två bästa barndomsvänner långt innan jag började skolan. Vi växte upp i villor i samma område. Vi fostrades av kärleksfulla föräldrar och hade alla tre äldre bröder. Vi gick i samma skolor. Vi lekte många gånger samma lekar.
Men det var aldrig tråkigt. Vi umgicks på fritiden – ibland två och två, ibland alla tre. Och ja, det fungerade alltid bra att vara tre. Vi hade roligt ihop, men delade också hemligheter och tråkigheter. Vi vågade tänka och tycka olika.
S å har det fortsatt.
Vår vänskap har utvecklats. Vi har utvecklats – till tre olika individer i en väl fungerade trio. Med den erfarenheten kan jag i dag säga att jag inte håller med Fredrik Eriksson.
Och i kväll tänker jag slå klackarna i taket min yngsta barndomsvän, som fyller 40. Vid samma fest vill jag hylla vår trios – förhoppningsvis – livslånga vänskap.
Malén Eneberg
PERSONLIGTREDAKTÖR malen.eneberg@sn.se 0155-767 39