På första svensklektionen i gymnasiet skulle vi leta fram en dikt och läsa högt för klassen. Det var en trött samling tonåringar som med monotona och motvilliga röster genomförde uppgiften – mig inkluderad. Jag tror jag läste något av Karin Boye, den enda poeten som jag då kände till.
Sedan började en tjej med dramatisk stämma att recitera: "Stela, vita, frusna fingrar ... runt en kopp blod ... runt en kopp blod ... runt en kopp blod ..."
Samma mening i flera minuter. Det lät helt bisarrt. Jag stirrade på omslaget och såg Bruno K Öijers magra ansikte, med det karaktäristiska Bob Dylan-burret, allvarligt stirra tillbaka mot mig. Jag fattade inte vad orden skulle betyda, men jag blev såld så där som bara en bultande tonåring kan bli såld på något.
När Youtube nu fyller tio år påminns jag om vilket mysterium Öijer var för mig under tonåren. Jag upptäckte honom tre år innan sajten lanserades och han hade inte stått på scen på flera år. Jag kunde med andra ord bara läsa om hans ökända uppträdanden, men aldrig uppleva mannen, myten, trösten ens på en skruttig tjockskärm. Med stort vemod kände jag, precis som när jag läste om ravekulturen på 90-talet, att jag hade fötts för sent.
Jag hann lämna tonåren långt bakom mig innan jag äntligen fick min chans att se den stora tonårsidolen i verkligheten. I april blir det nu femte gången och häromveckan undrade en bekant om jag inte kommer att tröttna snart. Visst, jag kan typ hela Bruno K Öijers repertoar nu, men varje nytt tillfälle känns ändå som en liten seger för tonåringen i mig.
Simón Bustamante
GNESTA REPORTER simon.bustamante@sn.se 0155-767 23