För två år sedan flyttade jag ut på landet. Till en hyrd stuga med dusch på tomten. Bekvämt nog för mig, men visst fanns det de som hade åsikter. Särskilt en till mig närstående har haft svårt att förstå poängen med att gå ut för att duscha. För mig har det inneburit en omvärdering av ordet standard, vad som skänker värde i livet. För mig är det inte att ha allt, hela tiden. Att aldrig behöva sakna något gör bara att det tas för givet.
Jag erkänner att det inte varit kul när vattnet fryst i ledningarna. Men nog uppskattas vattnet desto mer när det kommer tillbaka. Livet blir helt enkelt lite rikare av att få längta lite ibland. Utanför stugan saknas belysning. På hösten och vintern har det varit mörkt. En ljusslinga inköptes till rosenbusken som växer på väggen för att ha något att navigera efter. Lagom ljust för att se att stoppa nyckeln i låset, det behövs inte mer än så.
Utan lampor lyser också stjärnorna klarare därovanför. Himlen både öppnar sig och kommer närmare på samma gång. Jag har aldrig tittat så mycket på stjärnhimlen som under de här två åren. För mig har det varit vardagslyx att stanna upp på vägen från duschen in till stugvärmen och bara förundras.
Snart flyttar jag från naturen in i civilisationen, på gott och ont. Men jag lovar mig själv att flytta tillbaka så snart det går.
Stjärnorna finns där ovanför. Och väntar.
Yvonne Perkins
REPORTER yvonne.perkins@sn.se 0155-25 68 17