Jag har alltid varit en sådan som måste ha ljud runtomkring mig. Utan undantag så är antingen, datorn, tv:n eller radion i gång när jag är hemma. Jag klarar inte riktigt av tystnad.
I min lilla studentlägenhet uppe i norr dånar alltid något, mest musik. Eftersom jag bor själv har jag ingen att ta hänsyn till, och kan då vrålsjunga så mycket jag bara orkar, eller tills grannarna tröttnar. Om någon skulle skriva i Facebook-gruppen för området och klaga på hen som vrålar i 83:an, så vet jag att det är dags att sluta. Min vana har nu, helt omedvetet, översatts till att jag då och då börjar sjunga när jag är på promenad.
Jag sjunger inte högt, men tyst för mig själv går jag och mimar till musiken som flödar genom hörlurarna. Får jag riktigt feeling kan en arm eller två flyga i takt med musiken. Helt plötsligt har jag ett soundtrack till mitt liv.
Jag måste ju se helt galen ut där på vägen till bussen eller på väg hem.
I min fantasi vill jag ju gärna tro att jag ser härligt livsglad ut, men jag kan inte förneka att jag ser riktigt knäpp ut. Och jag kan leva med det, kanske jag kan få någon annan arbetspendlare att skratta lite på bussstationen.
Ni vet ju vad man säger, dansa som om ingen ser dig, mima fast alla ser dig.
Sara Lindroos
REPORTERVIKARIE 0155-767 00 redaktionen@sn.se