Det är snöblask i luften, jag är aningen hostig och den personliga charmfaktorn ligger på minus. Men när jag kliver in på ett café för söndagsfika med familjen möter jag ett par ögon som inte vill släppa mina.
Min söndagsflirt är kanske åtta månader gammal, hänger tryggt på mammas arm och kan inte sluta skratta av lycka över att se mig. Jag blir lika glad, leker tittut och vinkar. Och responsen är total. Knatten på armen kiknar av skratt och kan inte se sig mätt på mig.
Plötsligt knackar dottern försiktigt på min arm. "Jag skulle ta av den där mössan om jag var du, mamma. Du ser lite. .. speciell ut i den."
Jag tänker att hon nog inte uppfattar min särskilda charm, men mössan åker i alla fall av och sedan tittar jag på min flirt igen.
Hans blick är tom. Han har slutat skratta.
Jag vinkar febrilt. Ingen reaktion. Jag gömmer ansiktet i händerna och säger tittut när jag storleende tittar fram. Han gäspar lojt och släpper mig med blicken.
Det är snöblask i luften, jag är aningen hostig och tvingas dessutom inse att jag inte besitter någon som helst charm utan bara råkar ha en mössa som är så ful att till och med en åttamånaders bebis får skrattanfall. Men den värmer i alla fall öronen.
Kattis Streberg
KULTURREDAKTÖR kattis.streberg@sn.se 0155-767 55